This is löpning

27 februari, 2017 — Lämna en kommentar

Löpträning kan verkligen gå upp och ner. För två veckor sedan sprang jag 100 km på sex dagar, veckan efter det endast 20 km. Förra veckan började med att jag kom med i ASICS FrontRunner och avslutades med ett plötsligt hugg i baksidan av vänster lår. WTF! Well that’s fantastic eller What the fuck? Välj själva.

Vi börjar med måndag (13/2) för två veckor sedan. Skulle iväg till Linköping strax efter lunch och visste att det den veckan skulle bli svårt att få in många km pga turné, möten och så hade jag min dotter då också. Så jag steg upp runt 6.30 för att springa backintervaller. Men den som vaknade var inte jag utan snarare en zombie-version av mig som stapplade runt i lägenheten med ytterst lite hjärnaktivitet. De 100 km veckan innan hade nog påverkat mig trots allt. Kaffe, frukost – fortfarande zombie mode. Det var inte förrän efter ca 6 km lugn jogg som jag blev mig själv igen. Om det blev någon skillnad på hjärnaktiviteten det är dock svårt att säga…

8 x 400 meter rätt brant backe. Inga problem, typ. Mördade backen och sprang från brottsplatsen som en tjuv om natten fast på morgonen, med smaken av blod i munnen. Det var länge sen jag dreglade efter ett intervallpass. För att få in några extra km så tog jag en omväg hem på 9 km. Det var en fantastisk fin morgon, klart och soligt men kallt. Var nöjd med dem sammanlagda 21 km när jag var klar. En bra start på veckan. Hämtade Veris i på i skolan och tog tåget till Linköping. Got away scott free!

Eller…? Skulle jag få sota för vad jag gjorde med backen och för alla de km som jag snodde åt mig veckan innan? På kväll kom svaret. Smärta i höger underben på insidan av smalbenet. Kändes som benet skulle gå av. Sjukt ont. Typiskt! Började tänka benhinneinflamation, stressfraktur mm. Som tur var var det ju en Återhämtningsvecka så jag kände iaf mindre stress av det. Tisdag och onsdag blev det helt träningsfritt dels pga av skadan, dels pga tidsbrist. Googlade allt jag kunde om smärta i underbenet. Landade i att jag helt enkelt måste ha överansträngt benet och att det svarade med att dra ihop sig. Började massera ganska hårt på insida av smalbenet. Använde liniment och kylklampar om vartannat när tillfälle gavs. Sakta men säkert började det släppa runt benet. YES! Bestämde mig ändå för att köra alternativ träning veckan ut. Så på torsdag blev det ett intervallpass på trainern. 4 x 4 min i runt 300 watt. Det var ju asjobbigt. Slet som ett odjur. Men skönt att känna att jag kunde träna på och ta ut mig trots skadan.

Eftersom det var jag och Vera Lo till helgen så fick långpasset läggas på fredagen istället, medan hon var i skolan. Velade fram och tillbaka om jag skulle köra vattenlöpning, cykel eller kanske försöka springa trots allt. Såg inte direkt fram emot att plaska runt i en pool i  2.5 timmar utan musik eller något att distrahera en. Har gjort det förut och det har väl gått bra. Men man är ju knappast mentalt frisk efteråt. Efter många många om och men och med en väska packad för badhuset så valde jag i sista sekunden att dra till Sats i Hornstull och köra crosstrainer i 2 timmar för att sedan avsluta med 30 min i tempofart på motionscykel. När beslut väl var taget kom peppen! Ett grymt pass blev det. Tiden flöt på snabbt. På crosstrainern kollade jag först en dokumentär om elitidrottens baksida, om hur det är att ha satsat allt och sen en dag är karriären över. Många tunga och drabbande historier. Därefter kollade jag en dokumentär om löperskan Paula Radcliff. Kanonbra! Efter två snabba timmar satt jag på cykeln och trampade på allt jag kunde i 3 x 8 intervaller.

Hade sen en supermysig helg med mitt lilla hjärta. Kan inte jag springa med dig någon gång? Jag är ju jättesnabb, sa hon en dag. Åh, hon är underbar på alla sätt.

Kommande vecka skulle jag försöka på’t igen. Benet kändes mycket bättre och jag måste säga att jag faktiskt kände mig lite stolt över att själv ha tagit hand om skadan så pass bra. Måndag fick det bli en lugn testjogg på 10 km. Kändes helt ok. Så på följande dag var ju ute på Bosön igen. Jag ville springa snabbt men inte något pass som lätt sliter för hårt pga kraftigt frånsjukt. 3 x 3 km i 3:45 tempo kändes rimligt. Bättre än 8 x 1 km i ca 3:25-3:30 i det här fallet. Eftersom jag sprungit 3×3 passet för någon vecka sedan så hade jag hoppats på att det skulle kännas lite lättare den här gången, men det gjorde det inte direkt. Höll tempot rakt igenom alla intervaller men det var tufft mot slutet. Schvettigt!

På torsdag skulle det egentligen blivit intervaller igen men invigningsfesten för CinemAfrica sa bestämt nej till det och lockade med bara en öl till. Så det fick bli 11 mysiga km istället. Helt ok för mig i det läget!
Bosön fick alltså vänta till på fredag. Jag var sjukt peppad på att intervaller när jag vaknade på morgonen. Kroppen ville springa. Hjärtat och hjärnan också.
Vet inte hur det kommer sig men varje gång jag kommer ut till Ropsten för att ta bussen till Bosön så är jag så galet kissnödig. Det är helt olidligt att stå där först och vänta på bussen och sen sitta på den i vad som känns en evighet. Dessutom är det en ca 10 min promenad från busshållplatsen ut till anläggningen… Ja så nu vet ni det.

Ok vi lämnar allt sånt bakom oss nu. Musses intervallstege skulle jag alltså springa på Bosön.  2x(3-2-1) i stegrande fart per intervall 3:50-3:40-3:30 min/km. Ville bara komma igång men först ska det ju värmas upp med lugn jogg (20 min den här gången), lätt stretch, några dynamiska övningar och några korta stegringslopp… Jag kan verkligen bli otålig. Men till slut så var all uppvärmning klar och det var bara att starta klockan och springa. De första 3 km som skulle gå i 3:50 min/km tempo kändes hur lätta som helst. Fick hålla koll på klockan så jag inte sprang för snabbt. Måste se till att spara på krafterna så de räcker hela passet igenom. Det är lätt att bli carried away så att säga. Men jag hittade en bra rytm och försökte springa så avslappnat som möjligt. Så här blev tiderna på första setet:

3:48 – 3:49 – 3:46. Vila i 2 minuter. 3:39 – 3:40 vila 1.5 min 3:29 Tog tre minuters vila mellan seten.
3:53 – 3:50 – 3:52 Under dessa intervaller kändes allt bra, trivdes i med tempot. Kunde verkligen njuta.

Stack iväg på sista 2km intervallen. Det var en annan löpare på banan som körde supertusingar visade det sig. Han låg bakom mig under en sträcka och jag kunde höra hans steg komma närmare. Kanske var det så att jag höjde farten lite, tryckte på lite extra – man vill ju inte bli omsprungen ; ) hursomhelst så högg det helt plötsligt till i vänster baksida lår. Blev rätt paff. Tänkte först att det kanske var kramp pga jag inte druckit särskilt mycket. Saktade ner en aning (utan att bli omsprungen såklart (dårskap), försökte slappna av för se om krampen kunde rinna av mig. Men icke. Anade att det måste handla om en muskelbristning och ville inte riskera att riva upp den ännu mer, så jag avbröt. Helvete! Det som kändes så otroligt bra. Haltade till bänken längs banan där bl.a min mobil låg. Började googla muskelbristningar. Följde rådet att sätta tryck mot det skadade området för att minska blödningen som uppstår. Tog mitt linnex-stick och la det mot låret, virade sedan min långärmade tröja runt låret med sticket pressande mot skadeområdet. La mig ner och hade benet i högläge. Det skadade området måste var ca 30 cm ovanför hjärtat om det ska kunna ge någon effekt. Där låg jag i ca 20 min och suckade uppgivet.

Jag hade mina frysklampar med mig. Of course! Så efter en snabb dusch tejpade jag en av klamparna på jeansen mot svullnande. Åt min lunchlåda och sen la jag tryckförband igen med hjälp av min tröja och lite tejp. Där rök det långpasset tänkte jag för mig själv haltade därifrån i fredagssolen för att ta bussen mot Ropsten. På t-banan hem kände jag att jag behövde ta av tryckförbandet. Det var ju lättare sagt än gjort. Det satt några unga tjejer på sätena bredvid mig, på andra sidan mittgången alltså. Eftersom jag inte hade lust att spendera natten i arresten så gick jag längre fram i vagnen, satte mig så avskiljt som möjligt och började försöka knyta loss tröjan. Såg att en tant sneglade lite mot mig där jag satt med en handen frenetiskt jobbande innan för byxan. Tejp-helvetet gjorde det ju inte lättar att få loss tröjan!

Ja vad ska man säga om dessa skador… Min mamma som är känd för sina ordspråk som hon gärna delar med sig av (i tid och otid), hon skulle nog ha sagt ”Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod.

Nu ska jag bli bra från ännu en skada. Vet inte hur lång tid det kan ta. Har tejpat och lindat låret i helgen. Gått långpromenad. När jag var på gymmet så märkte jag att det funkade fint att cykla när jag skulle värma upp. Så ett långpass på 2 timmar på trainern hemma fick jag in igår, söndag.

Det är bara att bita ihop, rehaba och komma tillbaka!

Det känns i alla fall verkligen positivt och kul att blivit utvald till ASICS FrontRunner Sverige. Att märka att man är på samma mailinglista som Jonas Buud är ju inte helt fel. 

Mer om ASICS FrontRunner i nästa inlägg. Sjukt peppad!

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s