Up and running

29 januari, 2017 — 4 kommentarer

 

Hej, länge sen! Jag vill börja med att säga att jag är otroligt glad för att jag äntligen springer igen. Och jag är sjukt peppad på vad jag hoppas blir ett bra löpår! Hoppas på nya lopp och erfarenheter, att nå nya mål och få kunna uppleva känslor som de jag kände när den här, nu uråldriga, bilden togs vid New York Marathon 2015. Mitt senaste lopp(!) pga skador. Det är dags att springa vidare nu!

Det är mycket som har hänt sen sist. 2016 passerade snabbt. Och det känns som att andra halvan av året gick snabbare än första. En negativ split som man skulle ha sagt om det var ett lopp. Däremot blev det inte mycket löpning. Helt overkligt lite. 2016 var ett riktigt segt och frustrerande år på så sätt. Hälseneproblemet som dök upp i jan/feb vägrade att ge med sig trots onådiga stötvågsbehandlingar och oändliga tåhävningar. Till slut gick det så långt att jag ”tvingades” köpa en landsvägscykel. Vanvettsaffärer! Under hela sommaren sprang jag i princip ingenting. Nada. Zero. Null. <0. Men man ska ju int’ gnälla. Jag passade ju i alla fall på att cykla desto mer. Nu vill jag undvika att slå på stora trumman, ge mig hellre den minsta trumman så ska jag försiktigt meddela att: Jag. Är. Tillbaka.

Detta har hänt:

Dramaloppet

20 augusti arrangerade jag Dramaloppet – 5km som gör skillnad. All vinst gick till människorättsorganisationen Läkare i Världen. Jag hade nog aldrig kunna föreställa mig att det skulle innebära så sjukt mycket arbete och leda till så mycket stress under så lång tid. Under våren när jag var på turné med Riksteatern så gick varenda ledig stund åt till Dramaloppet. Konsekvensen blev väl att jag inte var så social. Men det var verkligen tusen saker att göra hela tiden med loppet. Saker blev ofta klara i sista minuten. Men de blev i alla fall klara.  Dagarna innan loppet så regnade det och var allmänt värdelöst väder. Paniken över att loppet skulle regna bort var inte nådig. Allt slit för att sedan stå där i spöregn och lera, med risken att deltagare inte dyker upp… Men lo and behold, på lördagen 20 augusti tittade solen fram över Norra Djurgården och det blev värsta bästa sommardagen. Helt magiskt!

Några vänner möte upp med mig tidigt på morgonen för att hjälpa till. Priceless. Vi fick ett helt perfekt, stort tält mitt på fältet omgivet av Bellmanstaffetens tält och löpare. Tillsammans ställde vi i ordning bord och bänkar, fixade en plats för väskinlämning, styrde upp för anmälan på plats osv. Det hela kändes riktigt proffsigt, måste jag få säga. Vi hade t.o.m en kortläsare så att man kunde betala med kort. Is najz.

Läkare i Världen var på plats med sin mobila klinik, Bloomy drinks riggade ett bord där de serverade gratis dryck, och en efter en började deltagare dyka upp. Det var en salig och härlig blandning av skådespelare, regissörer, dramatiker, scenografer och andra verksamma inom film, tv och teater. Det var lag från bl.a Malmö Stadsteater, Playhouse Teater, Örebro Länsteater, Riksteatern mfl. Självklart deltog även andra som ville vara med och springa för allas rätt till vård och hälsa. Sammanlagt var det 92 anmälda och betalande. Dramaloppet drog in drygt 28000 kr till Läkare i Världen. Stort tack till Stockholm Marathon Gruppen och Löplabbet för fint samarbete och för generöst bidrag till ändamålet!!
Efter loppet, på kvällen, var det After Run fest på Playhouse bar & restaurang. Någon gång långt efter midnatt stupade jag i säng, helt slut. Men väldigt nöjd.

 

Cashen rullar ut…

Köpte som sagt en landsvägscykel i början av sommaren. En Specialized Tarmac Sport. Jo visst, jag älskar att cykla. Det är grymt på många sätt. Men allvarligt talat, hur mycket j-vla prylar måste man köpa egentligen?? Det tar ju aldrig slut på grejer som man verkar ”behöva”. Till skillnad från löpning så är det ett himla pjollrande med prylar. Men det har varit fantastiskt att kunna fortsätta att ligga och nöta efter vägarna under tiden då hälsenan satte stopp för löpningen. Med cykling känns det verkligen som att man skulle kunna träna på och pusha sig hur mycket som helst utan att dra på sig skador. Ok, jag drog väl på mig en hel del skavproblem, men det gick över med tiden. När jag väl kom igång med löpningen igen så sprang jag max 6 km ca 2-3 gånger i veckan. Då var det perfekt att kunna peta in pass på cykeln. Sen kom vinter och kyla. Som tur var finns det lösningar till det..

Den står bra nu!

Som om jag inte hade skaffat nog med grejer till cyklingen, så var det bara till att införskaffa en trainer också när vintern närmade sig. Men köpet är jag riktigt nöjd med. Att kunna få in ett bra pass på cykeln när det regnat/snöat/varit svinkallt ute eller när benen känts ömma från löpning det har helt klart varit värdefullt. Frågan var bara vilken trainer jag skulle satsa på. Finns ju ett uppsjö därute. Alla har sina för och nackdelar. För mig var det viktigt att den var tyst. De flesta trainers verkar tyvärr låta en hel del. Jag ville även att den skulle mäta watt, så att träningen skulle kunna vara watt-baserad och specifik. Efter att ha googlat igenom exakt hela internet femtioelva gånger så landade valet på en Tacx Neo Smart Trainer. Wow, vilken grej. Ser ut som något som Batman skulle kunna ha i sin grotta. Riktigt snygg design! Dessutom är den otroligt tyst och stabil och har en skön cykel-känsla. Man tar av bakhjulet och monterar upp cykel och kedja på trailern. Kopplar trainern till datorn och programmet Zwift, där cyklar man på virtuella banor. När det t.ex. blir uppförsbacke så blir motståndet tyngre och tyngre. Man ser alltså sin gubbe och cykel och kan designa den lite som man vill. Man kan tävla mot andra, köra olika workouts och även skräddarsy egna workouts. Ja, ni fattar, ett virtuellt cykelprogram helt enkelt. Riktigt bra och kul!

There will be blog

Jag trodde inte att jag skulle vara den som inte uppdaterade sin blogg på flera månader. Jag menar, jag tycker ju själv att det suger när jag vill läsa någons blogg och märker att den står helt stilla. Tappar intresset då och släpper den till slut. Men så var jag där själv. Inte ett blogginlägg på evigheter. Det känns såklart inget vidare. Efter ett tag blev det nästan jobbigt att ens tänka på att ta tag bloggandet igen. Uppehållet har berott på att jag har sprungit så ytterst lite och då helt enkelt känt att jag inte haft något att berätta. Jag utgick från den välkända sydpanamanska devisen ”Joggers can’t be bloggers”. Men nu hoppas jag komma igång med bloggandet igen. Kommer kanske ta ett tag innan jag hittar formen. I skrivande stund känns det viktigaste att ge det ett försök att komma igång. Hur taffligt än resultat blir.

My heart will go on

I måndags förra veckan skulle jag åka till Lund för att nästa dag ha turnépremiär på Medan klockan tickar. Men lördagen innan så hade jag vaknat mitt i natten och känt en fruktansvärd yrsel och illamående. Fick panik, mest för att min dotter låg och sov och jag var rädd att jag skulle svimma. Levererade några snabba och våldsamma pizzor (med apelsin i, någon slags Hawaii då…).  Som tur var vaknade inte lilla hjärtat. Efter några timmar la sig illamåendet och yrseln, och jag somnade. Dumt nog hann jag googla en del. Så helt plötsligt stod det ju klart för mig att jag hade kristallsjukan eller Menieres sjukdom. Inte bra. På söndagen ringde jag vårdcentralen och lyckades få en tid på måndag morgon, i god tid innan tåget skulle avgå till Lund.

Väl på vårdcentralen gjorde läkaren några tester och tog min puls. ”Hm, du har väldigt låg puls. 40. Vilopulsen ska normalt ligga mellan ca 60 och 80. Tränar du?”, frågade läkaren. Jo sa jag, jag springer en hel del. ”Ok, du ska få ta ett EKG också”. Så jag fick gå till ett annat rum och lägga mig på en sjukhussäng där en sköterska kopplade på mig en massa sladdar. Sjuksköterskan tittade på resultat ”Oj, du har väldigt låg vilopuls. 31.”

Efter det fick jag gå in till läkaren igen, som tittade på printen från EKG:t. Hon såg bekymra ut. ”Du har en förvånansvärt låg puls och jag ser ingen signal från förmaket. Den signal som ska skickas till hjärtat.” Jag tittade lite förbryllat på henne. ”Ok vad innebär det” frågade jag. ”Jag måste ringa en kardiolog och förhöra mig om detta innan jag kan ge något svar”. Jag fick gå ut och vänta. Efter några minuter kallades jag in igen. Läkaren tittade allvarligt på mig och sa ”Du måste omedelbart till SöS-akuten på hjärtmottagningen för att eventuellt läggas in. Du kommer inte kunna åka till Lund.” Jag försökte lekfullt protestera lite, the show must go on typ. Men läkaren menade allvar ”Jag är ledsen men det här är ingenting att leka med. Jag vill att du åker dit nu på en gång. Jag har skickat en remiss.”

Wow, det var lite för overkligt för att ta in. Så jag hann aldrig bli riktigt rädd. Mest besvärad. Ska jag inte få träna nu? Kommer jag måsta dras med en j-vla pacemaker för resten av livet? Sådan tankar snurrade medan jag tog mig till Södersjukhusets akutmottagning.

På SöS fick jag återigen lägga mig på en säng och kopplas upp med en massa sladdar. Pulsen var låg. Men signalen från förmaket tyckte de sig se. Tiden mellan signalen och hjärtslaget var dock lite ovanligt lång. Därefter rullade de ut mig på sängen till ett bås i väntan på en hjärtläkare. ”Alltså jag kan gå” ”Ligg du, jag ska ju ändå rulla dit sängen” sa det manliga sjuksköterskan vänligt.

I båset kopplades jag till en annan EKG-maskin för att vara under observering. Maskinen larmar automatsikt när pulsen går under 50. Så det var ett j-vla pipande hela tiden. Till slut fick de manuellt ändra till ett lägre gränsvärde, 30. Jag beskrev för hjärtläkaren att jag tränade mycket och rätt hårt ibland och att jag aldrig känt av hjärtat i samband med träning. Det gjordes åtskilliga tester, konfererades och samtalades med andra läkare. Till slut kom hjärtläkaren fram till mig och sa ”Vi finner inget fel eller komplikationer. Det här är helt enkelt din puls. Den är låg men det beror på att du är så pass vältränad. Så du kan fortsätta att köra på. Inga problem.”

Vilken berg- och dalbana! In för det ena, iväg för det andra och ut för det tredje. Men det var såklart väldigt skönt att höra att inget var fel. Firade med att dra ut och springa 14 km så fort jag kom hem och med ett styrketräningspass senare på kvällen.
Too fit to quit.

Jämna plågor

Nej, hjärtat är det inget fel på men förkylningarna kommer och går. Drog på mig nr 2 i torsdagskväll. Gick all-in-kurera på fredag och över helgen. Och nu (söndag) känner jag mig mycket bättre. Visst kliar det i hela mig att sticka ut på ett långpass. Men springer jag 30 km nu så riskerar jag att bli sjuk igen och kanske t.o.m ännu sämre då. Trist att inte gå i mål med ett långpass den här veckan. Speciellt med tanke på att nu väntar en återhämtningsvecka. Men nu har jag den här veckan på mig att bli helt frisk samtidigt som kroppen får återhämta sig från den de veckor av träning hittills. Sen får jag se till att öka mängd och intensitet en aning!

Udda veckor

Det finns mycket att säga om 2016…  En omvälvande förändring för mig privat är att jag numera bor själv och har min dotter varannan vecka. Livet… 
Min dotter fyllde nyss sex år och har inte riktigt kommit igång med marathonträningen. Än. Så nej, hon är inte särskilt sugen på att hänga med på långpass varannan lördag. Då har trainern kommit in handy. Vissa gånger har jag hunnit cykla klart innan hon ens vaknat. Andra gånger chillar hon med sina leksaker eller ipad medan jag sitter på sadeln och svettas. Det är faktiskt riktigt mysigt. Men förhoppningen är såklart att hon snart är med och springer långpass!

Målsättningar 2017

Ja, mål måste man väl sätta? Det kan i alla fall hjälpa en med motivationen. Min tanke var först att hålla målen för mig själv och sticka iväg och springa ett marathon helt inkognito. Först kollade jag på Sevilla Marathon i Spanien, 17 februari. En snabb bana med många bra förutsättningar. Men jag insåg snabbt att jag aldrig skulle hinna komma i tillräckligt bra form till dess. Så jag gav upp den tanken och började kolla in Barcelona Marathon istället, 12 mars. Men det loppet ligger mitt i repperioden för nästa produktion och skulle innebära att jag flög dit på lördag, sprang på söndagmorgon och flög hem direkt efter målgång. Visst var jag lockad av det drastiska i den utmaningen, men 12 mars kändes även det en aning för tidigt. Att efter en skadeperiod stressa fram ett marathon är inte någon vidare smart idé. Så det var bara att curb my enthusiasm. Så vilken mara blir det då? Ja, det lutar i alla fall starkt mot Köpenhamn 21 maj. Tills dess har jag god tid på mig att successivt öka träningen och förbereda mig. Dessutom har jag då spelat klart kommande föreställning.
Så här ser mina mål ut i nuläget. (Obs! Kan innehålla spår av hybris)

Marathon     2:50

Halvmara    1:20

10 km         36 min

Träna väl!

 

Årets träning so far

 

Mån 2/1 Styrka. Ben, bål, armar & mage
Tis 3/1 Löpning. Intervaller. 2x (3-2-1). 3:50-4:00 tempo.
Uppv. 4,5km + nedjogg 2km = 18.5 km
+ sidoplankan
Ons 4/1 Trainer. 60 min.
Tors 5/1 Löpning. Intervaller. 3 x 3 km.
3:34-3:43-3:45 / 3:45-3:47-3:48 / 3:48-3:49-3:48
Fre 6/1 Trainer. 55 min.
Lör 7/1 Löpning. Långpass 22 km (kort pga snökaos och barnvaktstid att passa)
Sön 8/1 Trainer. 50 min. Fartlek.

 Mån 9/1 Löpning. 14,5 km morgon + plankan
Tis 10/1 Löpning. Intervaller. 5x2km. 3:40-3:45 tempo. 2 min jogg/gå vila.
Ons 11/1 Trainer. Distanspass. 55 min.
Tors 12/1 Trainer. Intervaller. 3×15 min 250watt. 5 min cykelvila. + 10min uppv & 5 min ner.
Fre 13/1 Styrka. Gym. Knäböj, marklyft, vader, armar
Lör 14/1 Löpning. Långpass 30 km

Sön 15/1 Löpning. Återhämtningspass 10 km.


Mån 16/1 Vila
Tis 17/1 Trainer. 50min. Varav 25 min intensiv klättring.
Ons 18/1 Löpning. Intervaller. 3x4km 3:45-48 tempo.
Tors 19/1 Trainer. 55 min
Fre 20/1 Långpass. 30 km. Sista två på 3:46 och 3:53.
Lör 21/1 Trainer. 60 min
Sön 22/1 Sjuk

Mån 23/1 Löpning 14 km                 Kväll: Styrka Ben, rygg, armar

Tis 24/1 Vila
Ons 25/1 Morgon: Löpning 12 km     Kväll: Löpning 8 km
Tors 26/1 Löpning. Intervaller. 6 x 1 km. 3:24-3:20-3:25-3:27-3:33-3:31
Fre 27/1 Förkyld
Lör 28/1 Förkyld
Sön 29/1 Förkyld-ish

4 responses to Up and running

  1. 

    Shit! Skönt att läsa att hjärtat mår bra. Blev för några sekunder rejält rolig. Kul att du kommit igång med löpningen igen även om jag nog anser att du borde tagga ner åtminstone några pass i månaden va, man får ju sån jäkla ångest av att läsa ditt träningsschema…😊 Kram påre gubben

    Gilla

    • 

      Tack Måns! Ja det blev lite snurrigt kring hjärtat där. Det är lätt att ta sin hälsa för givet, men plötsligt kan allt vändas upp och ner. Som tur var vändas allt tillbaka igen för min del och det visade sig inte vara något hjärtfel. Tacksam för det! Men tagga ner på träningen kommer jag inte göra. Tvärtom. So feel the ångest😉 Det är bara att sätta igång med träningen själv! Kram tillbaka!

      Gilla

  2. 

    Hej!
    Obehagligt med hjärtat men smått otroligt att du är så vältränad att din puls är på Gunde-nivå.
    Ta hand om dig.
    Hoppas vi ses snart!
    När var det ni spelade i Uppsala?
    Kram Jakob.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s