Konsten att vara skadad

2 maj, 2016 — Lämna en kommentar

IMG_5649

Hela 5 månader har gått på det ”nya” året. Jag hade sett fram emot en massa bra löpning och hård träning inför Stockholm Marathon. Kanske t.o.m ett försök på PB. Men icke. Hittills har 2016 varit helt bedrövligt. Har knappt kunnat springa någonting. Har väl inte ens fått in lika många km på dessa 5 månader, som jag gör på två bra veckor. Det är tungt. Det är segt. Någon sa ”Alla dessa dagar inte visste jag att det var livet”. Jag säger ”Alla dessa skador inte visste jag att det var löpning”.

Det är väl ändå inte så här det ska vara? Att man ständigt ska hållas tillbaka, förpassas till avbytarbänken och sitta och titta på när andra svischar fram och tillbaka, tillsynes without a care in the world. Att om och om igen finna sig vankandes längs spelplanen, med tålamodet pressat till max, ivrig att få släppas in i matchen igen.
Någon sa ”Är det det här du kallar kärlek? Vill jag inte längre va’ med”. Jag säger ”Är det det här du kallar löpning? Vill jag inte längre va’ med”. Ok, jag kanske inte menar det fullt ut, men f-n snudd på. Så känns det i alla fall när det är som jobbigast.

Att som löpare dra på sig skador är inte särskilt svårt. Man behöver liksom ingen speciell färdighet för att dra på sig allsköns skador, många med väldigt proffsiga om än udda klingande namn. Som löpare är nästan flytande i Latin efter två säsonger. Många av oss kan nog presenterar en imponerande lista skador på våra curriculum vitae.
Nej, att dra på sig skador är ingen konst. Det är däremot en konst att vara skadad. Här krävs kreativitet, tålamod, hjärta, kämpaglöd och mycket mer för att uthärda och för att ta sig tillbaka. Man kan bli smått tokig av denna konstform. Kanske inte så pass att man skär av sig sitt ena öra. Men det tär på en.

Annons : )

Så vad ska man göra för att inte förlora förståndet, för att inte ge upp, för att inte kasta in handduken och säga ”That’s it, I quit!”?
På något sätt kan det faktiskt hjälpa att veta att man inte är ensam. Många, många kämpar med skador, nya likväl som återkommande sådana. I det kan man känna någon form av samhörighet, där kan man också få support. Att tänka långsiktigt och släppa på prestigen kan hjälpa det med. Det kommer fler lopp, fler möjligheter, fler chanser till PBs. Ingen kommer tycka sämre om dig bara för att du inte springer just det där loppet.
Sen gäller det att försöka bemästra denna konst att vara skadad. Ingen sa att det skulle vara lätt. Ingen sa heller att det skulle vara så här svårt. Tro mig. Jag vet.

Men…

Efter regn kommer ofta skolsken. Jag börjar sakta ta mig tillbaka nu. Min vänstra hälsena är tjock och grov. Men den gör inte ont längre. Jag har gjort och gör fortfarande alla möjliga tåhävningar. Jag har stötvågsbehandlat skiten ur senan, gett den vad den förtjänat. Jag har stretchat, masserat och t.o.m gått med fotriktiga sandaler! Amen! Jag tycker mig ha visat prov på kreativitet, tålamod, hjärta, kämpaglöd och mycket mer. Jag är inte där än, men jag på väg tillbaka!

…och än så länge är båda öronen kvar.

 

Weekly update

Mån 25/4  Löpning. 11km.

Tis 26/4    DNT

Ons 27/4  Chins (0<45) 50kg pull up, knäböj (0<135)

Tors 28/4. Löpning. 12km

Fre 29/4.   Cykel. Intervaller. 10×3 110rpm 10

Lör 30/4    Löpning 16km

Sön 1/5    Löpning 11km

Totalt 50km löpning (det tar sig!)

 

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s