Vinn en JCRE-bag!

18 januari, 2016 — Lämna en kommentar

Vad är väl en blogg utan en hederlig tävling där man svarar på super-enkla frågor och har chans vinna priser? De dyker upp lite här och var, tävlingar där man ska svara på kniviga frågor som t.ex ”Vad heter den skidåkaren Gunde Svan i efternamn?”. Jag tänker inte vara sämre jag, utan kör på i den traditionen. Tre tävlande som lyckas svara rätt på följande tre frågor kommer att vinna varsin JCRE-bag.

Justera längden på handtagen med en fashionabel JCRE-knut.

Ok, då kör vi!

Vad står JCRE för?

A) JustCantRockEnough

B) JustCantRecycleEnough

C) JustCantRunEnough

Vilken rubrik har det första blogginlägget?

A) Löpare på gränsen till Norge

B) Löpare på gränsen till nervsammanbrott

C) Löpare gränsle över mållinjen

Vilken Skoog är det som det skrivs om ofta här på bloggen?

A) Helge Skoog

B) LG Skoog

C) GW Skoog

Maila dina svar till:  david@tripoli.nu . Skriv ”TÄVLING” i ämnesraden.
Vilka vinnarna blev meddelas i nästa veckas inlägg.
Kul, då är första tävlingen på bloggen igång. Förhoppningsvis blir det inte den sista.

Annars då?

Läste att Anders Szalkai (ja, jag googlade stavningen) fått frågan hur han orkar åka till Bosön och träna efter jobb och middag? Han svarade att det var för att han tycker det är kul. Bra svar! Jag skulle också tycka det var kul (bara en aning bitter här), men jag befinner mig i vardagssnurret där morgonfix, lämna på dagis, jobb, hämta, handla, laga mat, diska, duscha barn, natta barn går på repeat. Av någon anledning känns det extra mycket just nu. I alla fall dagarna då Anna inte är hemma. Det har nog att göra med den intensiva repperioden vi är i nu med långa dagar, bara nån vecka till premiär.

Tänkte att jag skulle ut och springa i tisdags morse, tidigt, innan det var dags att väcka barnen. Men icke. Kvällen innan blev det ändrade planer. Istället åkte jag till vårdcentralen på morgonen med tjejerna. Yay! Ringde kl 8.00 och fick besked att de inte skulle ringa upp förrän 9.10. Perfekt, börjar jobbet 9.30. Tog tjejerna för att köra till drop-in som öppnar 9.00. När vi kom till parkeringen så hejdades vi av några byggarbetare. De inväntade en sprängning i bygget intill. Så vi fick inte hämta bilen från parkeringen förrän de vara klara. Självklart var det svinkallt ute. Great!

Kom till Vårdcentralen till slut. Fick tid kl 10. Efteråt när vi skulle hämta ut medicinen på Apoteket, så hade jag glömt min plånbok med leg i. Efter lite övertalning och koll av mitt personnummer, så skulle jag få ta ut medicinen. Som tur är är barnmedicin gratis. Som otur var så var just den här barnmedicinen INTE gratis. Och jag hade ju inga pengar. Nu började mitt tålamod sina. Jag skulle varit ute och sprungit, och redan ha varit på jobbet för en timme sedan. Det hela slutade med att kvinnan i kassan betalade medicinen med sitt eget kort. Är så tacksamma! Det finns hopp för mänskligheten.

Tränar något varje dag – och det går riktigt bra med det. Det finns ett gym på jobbet som jag kör på när en lucka ges. Oftast på lunchen. Hinner bara 2-3 övningar per gång, men det känns kul och smidigt. Kör kontrollerat och försöker tänka på tekniken. Istället för snabba, stressade rörelser så kör jag långsamt så att musklerna verkligen får jobba under övningen. Det börjar ge resultat. Hade jag haft LG Skoogs skönt oblyga inställning till att visa hud, så hade bildbevis varit på plats. Men jag är inte riktigt där än.

När jag gick i gymnasiet började jag äntligen få lite självförtroende. Vilket jag hade saknat innan. Jag och min kompis Göran bildade hip hop bandet Bakers Of the Holy Bread. (Världens bästa Tobias Addo joinade oss kort därefter). Vi var outsiders på den tiden i Umeå. Vi hade helt för stora jeans och gick runt med alla möjliga hattar, baskrar och andra hip hop accessoarer. Och vi var mest bara intresserade av musiken. Vi stack väl ut från mängden, på gott och ont. Jag kommer ihåg att jag ofta fick höra att jag var överspänd. Jag kunde inte förstå varför. Jag som inte riktigt platsade någonstans och hade dåligt självförtroende, hur kunde jag vara överspänd? Vissa saker kan sätta griller i huvudet på en. Just det där är något som har hängt sig kvar. Sedan dess har jag nog försökt att inte framstå som just överspänd. Och samtidigt har jag säkert lika ofta varit det bara för att. Det är lättare sagt än gjort att inte bry sig om vad folk tycker och tänker om en. Men skam den som ger sig.

Himlen kan vänta – i alla fall till efter 5 februari. Då är premiären avklarad och turnén drar igång. Då kommer det finnas tid igen att börja löpträna. Kanske jag får in några enstaka pass innan dess. Men jag är lite av den typen som antingen är av eller på. Tycker oftast att det är mer motiverande att vänta med att träna för då börja på allvar, än att småputtra under en tid. Den där kravlösa löpningen blev det ju inte så mycket av pga skada. Får hoppas nu bara att inga gamla skador gör sig påminda.

Söndagsnöje – stack ut och trotsade kylan i söndags. Det var på tiden att jag testade mina Saucony Ride 8. Stabila är väl det ord jag skulle använda. De kommer funka bra till en början. Det var otroligt skönt att komma ut och springa igen. Bara efter de första löpstegen så kom känslan – det här kan jag, det här älskar jag och jag vet varför!

 

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s