Tack för det här året!

31 december, 2015 — 3 kommentarer

Då var det dags att summera året då, med någon form av nyårsrevy. Eller med en Best of 2015 kanske. Det får nog bli lite av en blandning. Högt och lågt, kort och långt, långsamt och snabbt, framgångar och motgångar. Precis sånt där som jag antar att ett år för det mesta består av…

Januari

januari

”Om ni någon kväll i Stockholmstrakten hör någon som bölar ut ”Du fattas mig så det skär i bröstet!!”, så är det bara jag som står på balkongen och sörjer över löpningen.” 

I januari i år njöt jag av sol och bad i Thailand och hade siktet ställt på Paris Marathon. Dessvärre var jag skadad igen och hade inte sprungit på drygt 3 månader. Hälsenan på högerfot hade börjat krångla efter Berlin Marathon. Och även om det var rätt lång kvar då till Paris (12 april) så såg det mörkt ut. Det gjorde riktigt ont i hälsenan och enligt sjukgymnasten så skulle det ta flera veckor innan jag kunde börja springa igen. Och då fanns alltid risken att slita upp skadan. Så istället för löpning så körde jag på med crosstrainer och cykel. Hårt, länge och så ofta jag kunde. Testade vattenlöpning för första gången. Tyckte att det funkade helt ok. Iofs hade jag på mig västj-veln fel väg, och sen är det rätt drygt att stå och trampa vatten i evigheter.

Februari

”Tycker det är ofta man upptäcker nya saker inom träningen. Saker som man önskar att man hade upptäckt långt tidigare.” 

Februari kan sammanfattas med fortsatta stötvågsbehandlingar, mer vattenlöpning, upptäckten av roddmaskinens positiva effekter, ögonöppnande naprapatbesök (att t.ex. inte gör excentriska tåhävningar under stötvågsbehandling), beställning av ortopediska inlägg, kadensens betydelse inom cykling och ett och annat klokt ord. T.ex ”Det handlar inte om hur mycket du tränar, utan hur mycket träning din kropp absorberar.”
Efter ett löpuppehåll på ca fyra månader så var det dags att pröva att springa igen. Underbart är kort sägs det. Efter fem minuter kom smärtan i hälsenan med fullkraft… Det slog mig snabbt att hur mycket alternativträning jag än får in så är det svårt att förbereda kroppen, särskilt benen, för alla de stötar man mottar under en runda eller ett lopp.
Februari bestod som sagt av en hel del vattenlöpning. Vad gör man inte i brist på den äkta varan? Testade att köra långpass på Eriksdalsbadet. ”2tim och 15min senare så sprang jag i mål. Tiden gick förvånansvärt snabbt. Jag hoppas så klart att det var för att jag har blivit mentalt starkare. Tyvärr misstänker jag dock att jag bara blivit mentalt slö och inte fattar hur extremt tråkigt det egentligen är att plaska fram och tillbaka i 50m bassäng i dryga 2 timmar.”

Mars

mars

”Hjälpte en kompis flytta i helgen. Bar en massa lådor hit och dit. När ett skåp skulle sparkas isär för att sedan kastas, så tog jag instinktivt ett steg tillbaka och sa lite fegt ”Gör det du. Vill inte skada mina marathonfötter”.”

Paris Marathon närmade sig. Jag kände mig stark i kroppen och flåset började bli riktigt bra. Mina ortopediska inlägg kom äntligen. Och jag köpte mina Adidas Adizero Adios 2 Boost. Men jag sprang fortfarande inte. Nu hade det liksom blivit sport av att se hur länge jag kunde vänta med att faktiskt springa innan maratonet. Samtidigt började en viss oro komma över mig, för att jag skulle skada mig allvarligt genom att springa Paris. Men jag försökte att skjuta de tankarna åt sidan och nötte på med träningen. Det var väldigt mycket crosstrainer vid det här laget. Långpass på 3 timmar var inte ovanligt. Något som i skrivande stund känns helt främmande.
Kommer ihåg att det var väldigt roddigt att få ihop all träning med allt vardagsfix, eftersom Anna jobbade i Älmhult större delar av våren och var borta mån/tis-fre.  ”Från och med att jag hämtar på dagis runt 16.30 så är det ofta fullt ös. Laga mat – duka – plocka undan – diska – torka någons rumpa – förhöra läxa – duscha och tvätta håret på något barn – göra välling – natta etc etc. Strax efter nio brukar det bli lugnt. Då är det bara att sätta igång med plankor, fotstyrka, balansövningar och annat”
Men på något sätt gick det!

April

april

”Det var hur som helst underbart att kunna springa igen efter så lång tid och min passion för löpning är ännu större nu. Jag är otroligt tacksam för att vara tillbaka på banan igen!”

April handlar väl för mig mest om Paris Marathon. Det blev så att jag valde att inte träna någon löpning eller ens ta ett enda löpsteg förrän startskottet gick. Det var bara att köra på vinst eller förlust.
”Kommer inte ihåg så mycket av vyerna kring loppet. Var trots ett vackert Paris ganska fokuserad på klockan, marathontempo, löpsteget och den där värken som jag tycktes ana i benen. Km försvann en efter en. 10km på 41.35. 21km på 1.27.34. Det var några sekunder snabbare än i Berlin. Att komma under tre timmar skulle vara mycket möjligt nu. Om det inte varit för en sak… Benen började göra så fruktansvärt ont nu. Framsidan på låren skakade och ryckte till vid varje steg. Vaderna kändes stumma. Det gjorde mer och mer ont för varje steg. Det var precis det här som jag hade varit rädd skulle hända. Det var precis det här jag hade läst om.” Ja det blev ett tufft lopp. Mycket smärta. Tänkte bryta flera gånger. Men jag lyckades i alla fall ta mig i mål till slut. 3:25:03 blev tiden. Inget som jag var nöjd med, men att hälsenan höll och nu kändes bra igen det var en vinst i sig!

Maj

maj

”Vid frukosten dagen då vi skulle åka hem från Umeå, sa mamma ”Har du bytt namn till Kent nu?”.
Jag fattade ingenting. Kent!? Va? ”Näe, mamma vad menar du?” Hon tittade på mig och sa…  ”Ja, Kent RunEnough”.

Löparlädjen var det inget fel på. Kunde njuta av många tidiga morgnar med sköna turer. Dessutom blev det en hel del kilometrar i bl.a Malmö och i Fredrikshavn, Danmark. I Umeå avslutade jag en löparvecka med totalt 91.5 km, vilket var det mesta jag någonsin sprungit på en vecka. Däremot så blev återhämtningen efter Paris rätt utdragen. Plötsligt hade jag ont på ställen som jag aldrig känt av tidigare. Framförallt strejkade ljumskarna. Skulle ta bra många veckor innan jag fick styr på dem igen.
Kreativiteten var det väl heller inget fel på. En ny låt till bloggen blev det i alla fall: Just can’t run enough

Juni

juni

”Jag tänkte för mig själv ”Vad skulle Matthew McConaughey ha gjort nu?”. Ja, självklart. Han skulle ju ha tagit av sig tröjan! Sen var det bara att avverka de 10 sista intervallerna topless.” 

Juni var lite av en av och på månad. Började månaden med att komma igång med intervaller på Zinkens IP, sen kom en liten dip med ont i fötter, ben mm och där det kändes som om jag stod stilla i utvecklingen, men – lo and behold – sen var jag tillbaka på Zinkens IP igen. Då kändes det riktigt bra. Känslan att springa intervaller på Zinkens IP en solig sommardag då man känner att flåset håller, den är speciell. Gillar att nöta på där. Lyxigt att möjligheten finns. Om ni inte redan brukar göra det, så ta chansen och träna där!

Juli

juli

”Drömmen om New York Marathon som väcktes till liv igen häromdagen när jag märkte att jag kommer vara spelledig 30 okt – 4 nov”

Åkte till Mallorca med familjen i två veckor. Vi hade hyrt hus i vackra Fornalutx och jag såg fram emot svettiga pass i den bergiga miljön. Något som jag däremot inte räknat med var att jag skulle åka på solsting! Vi hade legat på stranden hela dagen, efteråt åkte vi för att handla mat. Planen var att jag skulle hoppa av vid affären och springa hem. Geni! Grejen var bara den att hemvägen snirklade sig uppför ett berg och solen gassade ner. Jag var helt slut när jag äntligen kom upp till huset. Den kalla ölen som jag svepte var nog den godaste ölen som jag någonsin druckit. Resten av semestern fick jag ägna mig åt just det, dricka öl. För solstinget knockade mig i nästan en vecka. Mot slutet av semestern hann jag som tur var med med några morgonpass med dopp i havet vid Porte Soller. Magiskt!
Det var på Mallorca som jag märkte att jag skulle vara spelledig mellan den 30 okt – 4 nov. Och att jag alltså rent schemamässigt skulle kunna springa New York Marathon 1 nov. Ett hopp tändes!

Augusti

Runners make their way through Queens du

”Att vara marathonmotionär är f-n i mig en heltidssysselsättning. Om en ändå va’ elit…”

Nu började saker och ting hända med löpningen igen. Lyckades avverka mer och mer kilometrar per vecka. New York Marathon spikades. La om långpassen till lördagar istället för söndagar. Dessutom hittade jag en ny och bra slinga för dessa pass. Underbart! En harmoni mellan löpning och vardag infann sig på ett sätt som den aldrig tidigare hade gjort. Jag var på g!
För övrigt var augusti den månad då jag prövade att köra en Återhämtningsvecka för första gången, fick för mig att sluta äta griskött och fick upp ögonen för akupunktur. En riktigt bra månad, helt enkelt.

September

september

”Jag tänkte mycket på Douglas och bland det sista han sa till mig när han låg där på sjukhussängen ”Om du springer under 3 timmar i New York, så väntar en belöning.”

Annas pappa Douglas, barnens morfar, gick bort den 4 september. Det var tufft och jobbigt på många sätt. Samtidigt hade hans ord sporrat mig till att kämpa på och försöka lyckas med mitt mål: att springa sub3 i New York.
Formen började ta sig. Under ett långpass på 32km i regn, så sprang jag de 8 sista km på en snittfarten 3:56. Kände mig väldigt nöjd med att kunna musta fram de krafterna. Tyvärr så började jag få känningar vid fotknölen efter det passet. Jag visste inte då att det var posterior tibialis som var kraftigt överansträngd. Och att fyra veckor av löpvila väntade… Men det hade inte spelat någon roll, jag var vid det här laget redo att göra vad än det krävdes för att uppnå mitt mål.

Oktober

november

”Nu är det bara en vecka kvar till New York Marathon. Oceanerna av tid har ebbat ut. Plötsligt är det dags. Det känns bra!”

Jag cyklade på som ett odjur. Ett par Nike Combat shorts (cykel-byxe-aktiga) som jag köpt tidigare på året, användes flitigt. Om än utan vidare upphetsning. Körde på med rehab och akupunktur. Turnén med Riksteaterns uppsättning av 1984 drog igång, så det blev att använda sig av det olika hotellens gym. Det som var positivt var att nu hade jag iaf en massa tid att träna. Efter ca 4 veckor började jag att blanda cykling med löpning. Det funkade. Sakta men säkert ökade jag mängden löpning. Tyckte att jag låg i bättre fas än inför Paris marathon, för innan skadan hade jag nu iaf några veckor av seriös löpning i benen. När jag väl var igån igen med löpningen så tog jag varje chans att lägga in ett pass. När vi t.ex. satt fast på flygplatsen i Östersund pga dimma, så tog jag resväskan och gick in på toaletten och bytte om till träningskläder. Och jo, sen stack jag ut och sprang förstås.

November

IMG_3440

”JAAAAA!! Känslan var total lycka. Glädje tårarna började komma. ”Sir, are you ok?” ”Yes, I’m just happy”.”

Vilket bättre sätt att starta en månad än med att springa ett marathon den första dess dagar? Den 1 november stod jag alltså äntligen på startlinjen till ett av världens största marathon. Jag kände mig lugn och samlad, samtidigt som jag var upprymd och full av förväntan. Benen och hela kroppen kändes stark. Det här skulle bli kul! Trots att jag varit skadad till och från, så måste jag säga att jag haft tur ändå. Det skulle lika gärna kunna ha varit så att jag hade missat NY marathon pga av skadan. Men av någon anledning så höll nu foten över hela 42.2km asfalt. För det är jag oerhört tacksam. Och vilket lopp det blev!
30 km. Tid 2:07:28. Här kände jag mig hur stark som helst och inte det minsta trött. Mitt mantra var likt det jag hade i Berlin ”Bara ute och joggar. Bara ute och joggar i New York”.
Det är helt klart min största löparupplevelsen hittills. Det blev inte sämre av att jag sprang i mål på 2:58:29.

December

FullSizeRender-130

”Jag har ätit mycket på senaste. Väldigt mycket. På så sätt skulle jag vara redo för ett marathon imorgon. Kolyhydratladdningen har det inte varit något fel på.”

Och så går ett år mot sitt slut. Ännu en löparår är över. Inte för att jag har så många bakom mig egentligen. Men det låter bra. Har fortfarande min Man cold från helvetet. Har varit förkyld i över tre veckor nu. Men men, this too shall pass. Jag börjar bli sjukt sugen på att hitta ett nytt lopp att börja träna träna inför. Det lutar åt Stockholm Marathon, mest för att det funkar bäst sett ur ett jobbschema-perspektiv. En kompis sa att ”Det är ju grymmare att persa i Stockholm än på en snabb bana som i t.ex. Berlin”. Kanske kan det vara något. Att springa under 2:56:11 känns ju mycket mer sporrande än att bara sikta på sub 3. Jag blev iaf rätt peppad. Sådan tankar och funderingar har snurrat i mitt huvud nu i december. Annars har jag mest ätit, styrketränat, småjoggat och haft min man cold.
Tack till alla er som läst bloggen under året och kanske t.o.m lämnat en kommentar. Hoppas ni kollar in igen 2106!

Jag önskar er alla ett Gott Nytt År!

Vi ses 2016. Då kör vi igen mot nya mål!

 

 

 

 

 

 

 

 

3 responses to Tack för det här året!

  1. 

    Ser framemot att fortsätta följa bloggen 2016. För egen del blir det Rom maraton i april, borde ju vara fin, och kanske Sthlm maraton (avvaktar eventuellt väderprognosen först :-)).

    Gilla

    • 

      Tack, kul att höra Tobbe!
      Rom Marathon låter ju fantastiskt spännande. Själv kollade jag på Rotterdam som är samma datum, 10 april. Men jag spelar föreställning då så det funkar tyvärr inte.
      Men stort lycka till i Rom! Siktar du på någon särskild tid?

      Gilla

  2. 

    Under 3:15 är målet, men tiden ska inte få styra alltför mycket över att ha en kul helg i Rom. Synd att inte Rotterdam funkar, där verkar man kunna göra bra tider. Du kanske får gå all in på Sthlm maraton!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s