New York på 2:58:29!

6 november, 2015 — 19 kommentarer

IMG_3440

Glädjen jag kände när jag korsade mållinjen är svår att beskriva med ord. Trots skada och 4 veckors löpvila strax innan loppet, så lyckades jag med mitt mål: Att springa New York Marathon under 3 timmar. Det märkligaste och skönaste var att jag aldrig känt mig så stark som då. Svårt att veta var jag ska börja så det är lika bra att backa bandet lite. (Det blev ett långt inlägg! Men det går alltid att hoppa fram till Race day

Veckan innan. Jag var inte så sugen på att springa så mycket vid det här laget. Och jag var rädd för att jag skulle få ont och att det skulle påverka mig rent mentalt. Lätt att känna sig uppgiven och pessimistisk när man har ont. Så det blev tre relativt ojobbiga pass. Tis, tors och fre. På tisdagen körde jag 6x300m i stegrande farter. Den första gick i 3.55 fart den sista i 3:07. Torsdagen blev det 10km distans. Det sista passet innan maran fick bli på fredagen eftersom jag skulle flyga 06.20 nästa dag och inte ha någon möjlighet att springa då. Fredagens pass var 3km lugnt tempo och 2km i marathonfart (4.15).

Resan till New York började bra… Steg upp 03.30 och slängde i mig gröt innan jag tog taxin som var beställd till  kl 04.00 . Väl i taxin försökte jag intala mig att ”slappna av nu David. Allt är packat, allt är med. Njut nu av att äntligen vara på väg”. Yes, tänkte jag, nu börjar äventyret. Tog upp mobilen och började fippla med någon Instagram bild. Tog inte lång tid innan vi var framme vid Arlanda. Betalade och hoppade ur. Gick in och började checka in vid en av automaterna. ”Vilken adress kommer du att bo på i USA?”. Skulle ta fram mobilen för att kolla upp adressen. Va!? Vart fan är mobilen…? Nej…nej, nej, nej!!! Kunde inte hitta den. Kollade alla fickor om och om igen. Sen skog det mig. Jag måste ha glömt den i taxin. Lagt ner den på sätet när jag skulle betala. FAN!! Så mycket för att intala sig själv att slappna av och njuta. Fick lätt panik. Behövde verkligen min mobil – för att ringa vänner i NY, mötas upp, adressen, osv. Efter kaos och försök att låna mobil för att få tag på ta taxibolaget så fick jag till slut låna en mobil av en äldre kvinna. Hon sa ”testa att ringa din telefon”. I allt kaos så hade den tanken inte ens slagit mig. Geni. Ringde. Inget svar. Ringde tio gånger till. Inget svar. Fick tag i taxibolaget och då kunde bara meddela att taxin nu var på väg till Waxholm. Fuckin’ Waxholm!! Fick nr till chauffören. Ringde. Fick svar. Efter att jag bönat och bett och förhandlat, så sa han att han skulle ordna så att en annan ta i tog Waxholmskörningen. 40 min senare dök han upp på Arlanda. 550kr senare var telefonen åter i min bakficka. Helvete vilken stressig start!

Resten av resan flöt på bra. Var lite orolig över att de i säkerhetskontrollen skulle tycka det verkade suspekt med alla kolhydrat/elektrolytpulver, energigels, endurolytes-kapslar mm som jag hade i handbagaget. Ville inte checka in väskan och riskera att bli av med skor och så pga nåt strul med bagaget. Men det var lugnt i säkerhetskontrollen. Flög till Amsterdam. Såg till att äta och dricka regelbundet. Efter ett åtta timmars flygning från Amsterdam så landade jag på Newark 14.10. Nu gällde det att snabbt kunna ta sig igenom customs och in till Manahttan och vidare till mässan för att hämta ut nummerlappen innan de stängde  kl 17 . Har man otur så kan det ta 2 timmar att ta sig igenom customs. Och jag brukar ha otur. Dessutom får jag pga att jag har ett visum alltid gå till Secondary customs och sätta mig och vänta på att de granskar mina papper, kallar fram mig och ställer en massa frågor. Riktigt svettigt och segt. Men det var tomt på Newark Airport den dagen. Kom fram till tulltjänstemannen på 5 min. Han kollade passet, stämplade lite… ”Sir, you’re going to have to go to Secondary customs. Follow me please”. Trots att jag är van vid det så kände jag hur mitt hjärta började banka. Mitt pass och visum lämnades till en annan tulltjänsteman. Jag satte mig ner och väntade. Inte mycket folk där i alla fall. Kvinnan som hanterade mitt ärende började knappa på datorn framför sig. Hon kallade till sig en annan personal. De verkade överlägga. Ännu en till tjänsteman kom fram till henne. De tre stod där och kollade på datorn. Det kändes som att mitt hjärta skulle slita sig ur bröstkorgen. Aldrig har det bultat så hårt. Det var som om allt stod och vägde på detta ögonblick. All träning, alla förberedelser, allt svett och slit. Tänk om det var något strul och jag skulle missa maran. Kvinna ropade upp mitt namn. ”John Lenneman”. Med ett spelat lugn sa jag ”Actually my name is David. It’s eh… well…” ”What brings you to the US David”. ”Uhm, I’m running New York Marathon tomorrow.” Hon tittade på mig. Sen på mitt pass. Sen på mig igen. ”Well, good luck tomorrow then”. Sen stämplade hon passet och gav det till mig. Lättnaden. Glädjen. Lyckan. Nu var det bara att springa detta marathon. Efter den stunden kände jag mig inte nervös alls under resten av tiden i NY. Tog the AirTrack in till Manhattan. Klockan var knappt 15.30 när jag kom fram till Penn Station på  34 St  & 8 ave. Mässan låg på  36 St  & 11 ave. Smidigt. Promenerade dit. Hann ta en pasta på vägen på ett delihak. Supergott. Satt och njöt vid fönsterplatsen medan jag åt och kollade på alla människor som gick förbi.

Skärmavbild 2015-11-05 kl. 22.41.45

IMG_3381

Det var lugnt på mässan vid den tiden. Nummerlapp, starttröja. Klart på 5 minuter! Det var 50% rea på allt utom skor. Intressant! Slutade dock med att jag endast köpte ett par fingervantar. Pris 6 dollar. Promenerade till lägenheten. Bodde hos vänner på 18th St & 7 ave (Stort tack Susanne & Douglas för gästfriheten!!) Hade bestämt mig för att försöka gå och lägga mig redan vid 21. Det funkade bra. Var trött redan innan. Köpte Ben & Jerry glass. Peanut Buttercup. Åt ett lass glass plus smågodis innan jag gick och la mig. Somnade och sov som en stock.

RACE DAY.

Steg upp 4.30. Hade tagit med mig en lite påse med havregryn till en och halvportion gröt. Saltat och klart. Kokade gröten och åt på klassikt vis direkt ur kastrullen med en stor plastslev. Några minuter senare stod jag nere på gatan och försökte flagga ner en taxi. Det gick inget vidare. Det slog mig att jag faktiskt såg ut som luffare i mina bylsiga missmatchade loppiskläder. Till slut stannade en chaffis. Bussen till starten gick från ett hotell på  40 St  & 8 ave. Den tog lasset med löpare smidigt till startområdet. Redan runt 6.30 var vi framme. Tiden för min startgrupp – A. Corral 1. Green. – var kl 9.50. Så det var bara att slå sig ner och vänta. Man skulle kunna klaga på den långa väntetiden, men jag tyckte faktiskt att det var rätt mysigt. Jag njöt av stämningen och kom in i ett skönt fokus. Det var riktigt bra ordnat på området. Det bjöds på kaffe, bagels, energibars, gels, sportdryck mm. Och det delades ut gratismössor. Ett stort plus i kanten, enligt mig.

IMG_3418

Vädret verkade bli perfekt. Då på morgonen var det dock rätt kallt. När man dessutom sitter stilla och väntar så kan man lätt börja frysa. Inte jag. Jag hade på mig – över shortsen, linnet och armsleevesen – ett par gamla löpartights, en par tjocka överdragsbyxor, en grön armékofta i ull, en fleecetröja och en virkad mössa. I påsen hade jag även en halsduk och ett par tjocka fingervantar. Jag satt på ett sittunderlag som jag köpt på XXL för 29kr. Topp! Det var riktigt skönt att slippa huttra och frysa. Kroppen kunde slappna av och behövde inte slösa energi på att hålla sig varm. Satt under ett träd och pratade med två svenska killar. Trevligt. Timmarna gick rätt snabbt. Plötsligt var det dags att lämna in klädpåsen och gå till fållan. Jag hade alla kläder på förutom fleecen som jag la ner i påsen. Bytte den virkade mössan mot en billig löparmössa, och satte på mig ett par tunna handskar.  Skadan vid foten (posterior tibialis) smörjde jag ordentligt med Voltaren. Gned även in en massa av salvan i den delen av strumpan som täckte skadan. På så sätt tänkte jag att strumpan skulle förse foten med  Voltaren under hela loppet. Sedan började vandringen upp mot Verazanobron. Värmen från alla deltagare gjorde att jag nu kunde kasta kläderna. Benen kändes lätta och spänstiga. Sen stod vi där i väntan på startskottet. Någon operasångerska sjöng The Star-spangled banner. Några kvinnliga löpare satt hukade bland alla och kissade. Nöden har ingen lag. Spike Lee presenterades som årets Grand Marshall. Borgmästare Bill de Blasio höll tal. Pang! Loppet var igång. Ur högtalarna strömmade New York New York med Frank Sinatra. Äntligen var jag där. Äntligen sprang jag detta episka lopp.

IMG_3541

Jag hade delat upp loppet i olika partier och lagt upp en race strategi. Miles 1-2: Lugnt. Ganska mycket uppför. Miles 3-15: Stadigt tempo, spara energi till senare. Miles 16-20: Maratonfart. Öka där det känns bra.  Miles 23-26.2: Tryck på. Ta igen några sekunder per km i nedförspartierna.

Det var väldigt trångt i starten. Sprang på brons smala och sluttande ”trottoar”. Över oss gick ytterligare ett vägplan av bron. Så det var inte fri himmel. Första km gick på ca 4.35. Seg start men tänkte att det kommer jag kunna ta in senare. Min plan var att hålla ett tempo strax under 4.15min/km. Pga skadan och och den långa löpvilan under träningen så vågade jag inte chansa och springa fortare än så. Istället fokuserade jag på att komma under 3 timmar. Om än bara med några sekunders marginal. Men det var svårt att hålla tillbaka. Det var en sådan rush att springa längs New Yorks gator med alla människor som stod och hejade på oss löpare. Kollade kl rätt ofta. Så fort jag märkte att jag kommit upp i fart så försökte jag sansa mig och falla tillbaka i ca 4.09-4.11 tempo. Efter ett tag så infann sig tempot mer naturligt. Jag hade blivit varm och var nära att kasta arm sleevesen. Men behöll de på. Det är jag glad att jag gjorde. För vid vissa partier blåste det kraftigt och kallt. Km efter km tickade förbi. När jag kollade kl kollade jag bara farten och km tiden. Räknade inte antal km. Mentalt sett så gick det väldigt snabbt. Vid ett tillfälle tycktes jag se en kille som jag känner. Björn. Jag gled upp bredvid honom och sa ”Björn!” ”Nämen, tjenare David!” Vi småsnackade ett tag. Kul. Sedan sa jag att jag skulle avvika, så att var och en kunde fortsätta att springa i sin marathonbubbla. Det kände iaf jag att jag behövde det.

10km. Tid 41:40. Foten kändes helt ok. Jag tog in publiken och lät tankarna sväva lätt från det ena till det andra. I uppförsbackarna – och det var en hel del långa partier uppför –  satte jag blicken i ryggen på någon löpare längre fram och försökte vila i dennes rörelser – armpendlingen, löpsteget. Jag lät helt enkelt denne göra jobbet, och gled sedan bara upp och förbi. Det funkade faktiskt riktigt bra. Efter en dryg timme var det dags att testa Endurolyte kapslarna. Tog två och sköljde ner dem med vatten. Dessförinnan hade jag tagit fram första gelen. Sög i mig halva, också med vatten. Vek ihop resten av gelen och stoppade in den i höger arm sleeve. Perfekt.

Halva. Tid 1:28:56. Tuffade på men kände att högerfoten började kännas lite stum. Kände av ljumskar och höfter en aning. Var här lite oroad för att de skulle bli stela och låsa upp sig. Men bara en stund senare så kändes hela maskineriet väloljat och smidigt igen. Underbart. Resten av loppet flöt på utan det minsta konstigheter. Drack vatten och sportdryck om vartannat. Tog mina gels och endurolytekapslar i tur och ordning. Allt fungerade. Glad att det inte blev som för en löpare som jag såg på vägen ner för någon av broarna. Hann bara se hur han kom upp från squat ställning och drog på sig shortsen. Kvar på trottoaren lämnade han en fet brun korv. Oh lord!

IMG_3502

30 km. Willis Bridge, The Bronx.

30 km. Tid 2:07:28. Här kände jag mig hur stark som helst och inte det minsta trött. Mitt mantra var likt det jag hade i Berlin ”Bara ute och joggar. Bara ute och joggar i New York”. Jag tänkte ”jag springer två km till i planerad fart, sen ökar jag.” Det var en otroligt mäktig känsla att känna att jag hade så mycket kraft kvar. Det är nog den främsta känlsan som jag bär med mig från loppet. Känslan av att vara i kontroll över själva loppet. Vid 32 km ville jag försöka springa sista milen under 40 (hybris). Jag ökade farten. Började tänka på LG Skoog. Lite diffust exakt vad det var jag tänkte. Men jag ville väl visa honom att jag fan kan springa – inte för att jag egentligen tror att LG tvivlar på mina potential. Kanske hänger det ihop med att jag följt hans arbete med sina Asics adepter och lite avundats den resan de haft tillsamman. (Is this getting wierd?) I alla fall, något försökte jag väl bevisa, så mycket kan jag erkänna. Steget kändes lätt. Igen fick jag känslan som jag hade i Berlin: att jag skulle kunna springa hur länge som helst. Tråkigt att det snart är slut.
Vid ca 37 km var det en lång sträcka uppför, uppför, uppför. Där började jag tänka att ”Nu får det f-n ta slut på det här partiet”. Inte för att jag var direkt trött, men för att jag ville komma upp i fart igen. Sedan såg jag hur vägen svängde höger och planade ut. Tryckte på.

IMG_3504

40 km. Central Park

40km. Tid: 2:49:28. Kände mig fokuserade och fylld med positiva tankar. Var nära till glädjetårar stundvis, för att jag kände att jag hade det här under kontroll. Plötsligt hör jag någon ropa ”Ser lätt ut David! Heja!” Det var LG. Jag sprang lite åt vänsterkanten och ropade tillbaka ”Det är ju hur lätt som helst det här”. Fick en j-vla massa pepp och energi. Enligt min klocka så gick 10 sista km på:
3.54 – 4.10 – 4.08 – 4.07 – 4.20 – 4.18 – 4.03 – 3.58 – 4.04 – 3.54
Mile 25 var den snabbast på hela loppet – 6.32min. När det var ca 1km kvar så kände jag dock för första gången att jag började bli trött. Nu ville jag se mållinjen. Och där dök den upp! Tog sats och spurtade in i mål. 2:58:29.

JAAAAA!! Känslan var total lycka. Glädje tårarna började komma. ”Sir, are you ok?” ”Yes, I’m just happy”. Jag stapplade vidare och fick min medalj. Stapplade ännu lite mer och hämtade ut min bag. Satte mig ner vid ett staket. Solen hade kommit fram. Klockan vara bara runt ett. Jag hade lyckats med mitt mål. Dessutom hade jag sprungit loppet på en negativ split. Alltså, den andra halvan snabbare än den första. Nu skulle jag bara njuta av att vara i New York!

Skärmavbild 2015-11-05 kl. 23.00.09

My friend Javi – he complains that he can’t read the blog because it’s in swedish – came and took care of me. He’d brought chocolate milk and snickers. Solid like a rock! We took the subway to Chelsea. Not long after, we sat down outside a bar and ordered beer and battered fries – regular and with truffles. Heaven! Later that evening me, Javi and another friend, Niklas, had dinner with at Freemans on Lower East Side. Beer never tasted better!
Good looking’ out Javi! I really appreciate it. 

Av 50 000 löpare kom jag på 664 placering. Av de 812 svenskar som deltog hamnade jag på 29:e plats. Kroppen känns bra. Sprang idag (torsdag) och allt var i sin ordning. Kommer dra ner på löpningen en aning nu. Dags att bygga lite.
Tack till alla er som läser bloggen och ett extra stort tack till er tagit er tid att lämna kommentarer! Jag uppskattar det verkligen. Tack Anna som stått ut med mig under den här snurriga träningsperioden!
Får se vad nästa lopp blir… Det känns i alla fall som att New York marathon blev en bra avslutning på det här löparåret.

Douglas, om du såg mig från himlen så hoppas jag att du är stolt.

 

 

 

 

19 responses to New York på 2:58:29!

  1. 

    Fantastiskt bra! Tur det där med telefonen :-).

    Kul att du kom on under 3 tim.

    Gilla

  2. 

    Thanks for sharing so candidly David, known you for many years- big growth. Keep it up. Kram S

    Gilla

  3. 

    Mäktigt!! Stort grattis! Och tack för en rolig race report. Kändes nästan som att springa loppet själv.

    Gilla

  4. 

    Grattis David till maratonloppet.
    Kul att loppet gick bra och att du fick sån bra placering.

    Gilla

  5. 

    Mäktig rapport och prestation David trots riktigt tuff början (telefonen!). Sub3 på den banan imponerar med den uppladdningen, hur tuff banan var överraskade mig och jag gav upp sub3-ambitionen vid 30-32 km och joggade i mål (3:12) och njöt av loppet sista milen istället för att plåga mig till en kanske missad sub3, det var helt rätt beslut, för min del. Jag trodde faktiskt du sprang om mig eftersom den jag trodde var du ropade på mitt Sverige-linne men den löparen hade vitt linne 🙂 Lång rapport på bloggen om du vill läsa!

    Gilla

    • 

      Tack Staffan!! Ja visst var det ett riktigt mäktigt lopp! Är nöjd med min tid och kanske mest med att jag lyckades hålla ihop loppet så pass disciplinerat. Kul att höra att du också var där o sprang. Ska läsa din race report! Jag peppade på säkert två-tre svenska löpare. Så är du säker på att det inte var jag som ropade?
      Iaf, tack igen för din kommentar. Fortsatt lycka till med löpningen!

      Gilla

      • 

        Det kan absolut ha varit du som sprang förbi mig David och i så fall tackar jag i efterhand för det 🙂 Hoppas vi ses i samband med något lopp framöver, även om jag inte gillar att göra för detaljerade planer så snart efter en mara så kommer jag nog springa Stockholm Marathon igen 2016, det har blivit en tradition att göra det vartannat år 🙂 Lycka till med löpningen framöver du också!

        Gilla

      • 

        Staffan! Håller med, jag är inte heller vidare sugen på att planera nästa mara direkt efter att ha sprungit en. Nu ska jag njuta av lite kravlös löpning.
        Men vi ses säkert på nåt lopp framöver.
        Allt gott!

        Gilla

  6. 

    Wow! Grattis. Så himla kul att du klarade sub 3.Det låter så lätt med 4.10 tempo när du beskriver det. Men 664e placering av 50000 är inte illa pinkat! Du är väldigt bra på att beskriva loppet också, man kan riktigt leva sig in i det.

    Gilla

    • 

      Tack Moa!! Ja det känns riktigt bra att kunna avsluta säsongen med ett lyckat lopp. I New York dessutom. 4.10 tempo är rätt lätt att hålla. Tills det inte blir jobbigt ; ) Men det är fascinerande vad man ”helt plötsligt” kan prestera när det är tävling.
      Kul att du gillade min race report.
      Allt gott!

      Gilla

  7. 

    Mycket bra jobbat. Stort!

    Gilla

  8. 

    Så impad att du fixade det!! Otroligt bra!! Härlig läsning!!

    Gilla

    • 

      Tack Kim! Vad glad jag blir av din kommentar! Det känns otroligt skönt att ha gjort loppet o att jag lyckades med mitt mål. Kul att du läst min race report. Tack igen för din peppande kommentar! All lycka till med löpningen!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s