Att nöja sig med sex

19 oktober, 2015 — 2 kommentarer

IMG_3010

Ett av de bästa sätten att börja dagen är att sticka ut och springa. I alla fall för mig. Ibland finns det förstås ingen tid direkt på morgonen. Då gäller det att försöka hitta andra luckor under dagen.
I måndags skulle vi flyga hem från Östersund 8.30, men fastnade på flygplatsen i åtta timmar pga av en helt sanslöst massiv dimma. Efter fem timmar (och en rad värdekuponger som personalen delade ut till oss frustrerade resenärer) så fick vi besked om att det skulle dröja åtminstone ytterligare 3 tim innan planet skulle gå. Då gick jag in på toa och bytte om till träningskläder. Tejpade foten och stack ut på en runda. Till en början såg man inte särkilt långt. Sprang längs motorvägen och bilar dök då och då helt plötsligt upp ur dimman. Men efter några km kom solen fram och dimman lättade. Det var härligt att vara ute och springa igen. Trots alla bilar så hade luften en en frisk doft av ”nyduschad natur”. Det var dock en särskild doftnyans som tyvärr gjorde sig lite väl påmind. Kobajs. Rundan tog mig till Frösövallen. Där, uppe på krönet, stod ett rött vandrarhemsliknande trähus. Sprang upp dit och möttes av en fantastisk vy av gulgröna ängar inringade av gärdsgård. Ett gäng killar i 20 års åldern hängde ut vid huset. En satt och gungade i en gungställning, en annan lyssnade på musik i i en liten radio och de andra satt  och pratade medan de bollade en fotboll mellan varandra. Vi småpratade lite. Så gott de gick i alla fall. På engelska mest. De hade kommit till Sverige för bara 3veckor sedan. Från Syrien och Afghanistan. Det var ett härligt möte, mitt i idyllen. Lite surrealistiskt på något sätt. Det blev många skratt och varma leenden innan vi skildes åt. Underbart när löpningen kan leda en till sådan upplevelser.

Skärmavbild 2015-10-19 kl. 16.13.16

Två dagar senare åkte jag upp till Umeå. Igen. Steg upp 06.30 och sprang ett återhämtningspass på 12km innan flyget skulle gå. Dagen innan hade jag kämpat mig igenom 4x15min på cykel. 110rpm motstånd 10. Det var sjukt tungt. Men nästan tyngst på den mentala fronten. Att veta att en efter två min vila ska cykla järnet i 15min igen, var en tungt att sätta sig över. Extra tungt var det för att jag vet Att cykla är inte att springa. Jag hade börjat tvivla på – eller snarare inse – att all denna cykling inte skulle kunna förbereda mig för sub3 på NY Marathon. Jag var ju i ett liknande läge inför Paris Marathon och minns smärtsamt väl hur benen gav upp efter 25km pga den uteblivna löpträningen. Ändå är den en del av mig som fortfarande tror att jag kan cykla mig till en bra maratontid. Kanske är det bra att den delen finns. För vad annat kan jag ha gjort nu medan jag varit skadad. Jag har kört på så hårt jag kunnat på cykel. Verkligen slitit. Motivationen att cykla mig i form har varit starkare än tvivlet.

Trevande har jag nu kommit igång med löpningen. Det gör fortfarande lite ont men det är ingen akutsmärta på något sätt. Muskeln (posterior tibials) blir öm och lite svullen under/efter varje pass. Men skadan är fortfarande under kontroll. Jag tycker att tejpningen verkligen hjälper till att avlasta foten/muskeln. Funderade ett tag på att springa maran upptejpad, men vill inte riskera att det börjar skava under loppet. Dessutom så känns det som att den rätt tajta tejpningen ibland gör att foten domnar av lite. Men under löppassen fram till race day så är det tejp som gäller.

Fyra veckor utan löpning och nu är det alltså dags för formtoppning. Känns mycket märkligt att kliva in i den fasen, med tanke på att jag kommer ut ur en fas av endast cykling. Det är skevt. Kroppen vill känna att den har sprungit – hårt och länge – och nu får en välförtjänt aktivvila där all löpning absorberas och laddas om till optimal energi. Men jag försöker se det ur ett annat perspektiv. Trots skadan så kan jag iaf springa nu. De pass som är kvar är inte så intensiva och krävande. På så sätt blir det lättare för mig att genomföra dem utan allt för stora risker att skadan förvärras innan loppet. Om två veckor av formtoppande löpning räcker för att preppa mina (cykel)ben för 42km NYC streets, det får jag se den 1 november.

IMG_3064

Fem långpass löpning i rad, tror jag att jag har missat p.g.a skadan. Långpass som är så viktigt för att bygga upp uthålligheten. Inför lördagens pass hade jag först tänkt att testa att springa i ca 1.5 tim för att sedan cykla i dryga timmen. Men det blev inte så… Dimman var tillbaka. Nu i Stockholm. Jag hade satt väckaren på 07.00 men vaknade 06.47. Jag längtade verkligen efter att komma ut och springa längs min långpassrunda. It had been too long. Det var svinkallt ute. Frös ordentligt om händerna. Önskade att jag hade haft handskar. Hoppades att jag snart skulle bli varm och att jag inte hade tagit på mig för lite kläder. Kroppen kändes iaf smidig och inte alls så där stel som den vanligtvis gör tidiga morgnar. Men säkert hade det varit annorlunda om jag hade löptränat som vanligt alla dessa veckor. Medan jag sprang i den kyliga morgonluften så funderade jag på om det skulle vara så här kallt i New York och hur jag skulle hantera det. Tänker se till att ha ordentligt med överdragskläder som jag kan kasta strax innan start. Kanske springa i arm sleeves, vantar och någon mössa. Allt detta planerar jag kunna kasta efter vägen… Så där började tankarna gå. Efter 4 km var jag varm. Efter 15 km tappade fotleden spänst. Efter 30 km var jag hemma igen. Äntligen ett långpass! Det kändes som en seger.

Sex skulle jag ju skriva om. Hur nöjd jag kände mig efter sex i torsdags. Tio hade varit bäst så klart, men jag var ändå nöjd med sex intervaller. 6x1km med 1 min vila. Umeå. Jag hade hjälpt mamma att städa lite hemma. Hade tagit med mig träningskläder men glömde tejpen på hotellet. Så det var bara att knata tillbaka och utgå därifrån istället. Ännu en solig höstdag. Det var intervaller som gällde. 10x1km var nog att köra på för hårt för min fot. Lyssna på kroppen! Värmde upp i 4km och mätte samtidigt upp en sträcka på 1km längs strandpromenaden nere vid Umeälven. Att kunna se hela sträckan en ska springa kändes som ett bra drag rent mentalt. 1km verkade så kort då. Efter lite dynamisk stretching och självpepp så var det bara att köra igång. Underbart! Första gången på veckor som jag sprang snabbt. 3.45 – 3.36 – 3.34 – 3.32 – 3.33 – 3.34.  Jag får erkänna att jag var trött efter sex intervaller och att det var därför jag avslutade passet. Det var inte p.g.a smärta från skadan (vilket iofs var positivt). Däremot var jag rädd att om jag fortsatte några intervaller till så skulle skadan göra sig påmind. Speciellt eftersom löpsteget/hållningen blir lidande när en är trött.
Men som sagt, ibland får man nöja sig med sex.

Weekly Update

Mån 12/10 – Återhämtningspass. 12km

Tis 13/10 – Intervaller. Cykel. 4x15min. 110rpm, M10. 2 min vila.

Ons 14/10 – Återhämtningspass. 12km.

Tors 15/10 – Intervaller. 6x1km. 1 min vila. + Upp o nedjogg

Fre 16/10 – Uteblivet pass

Lördag 17/10 – Långpass. 30km.

Totalt: 66km löpning

2 responses to Att nöja sig med sex

  1. 

    Grattis till en bra löpvecka. Jag tror du gör en bra tid i New York!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s