Titta han springer!

11 oktober, 2015 — 8 kommentarer

IMG_2794

Att vara i fjärde veckan kan ha lite olika innebörder. För mig var det inte mer dramatiskt eller fantastiskt än att jag i måndags påbörjade fjärde veckan av löpvila. Det är svårt att inte gräma sig över vad man kunde ha legat på för nivå nu om jag kunnat fortsätta att löpträna under dessa veckor. Men som ni ser på bilden så hände något (fantastiskt) denna vecka. Låt oss kalla det för Miraklet i Sollefteå.

Men vi börjar i Piteå. Kom dit på tisdag, totalt sönderstressad p.g.a. att jag tagit fel på vilken tid flyget gick. Hade stigit upp kl 06.00 för att hinna med ett intervallpass (cykel) på Sats. 10x5min (2st 105rpm M9, 3st 110rpm M9, 5st 110rpm M10). Tänkte att jag hade oceaner av tid att träna, hem och packa det sista, lämna på dagis och i lugn ro sätta mig på flygbussen till Arlanda. Men icke! Det blev missade t-banor, felaktiga tider, ändrade planer, missade expresståg mm. Stress och huvudvärk, helt enkelt – som det så ofta blir av någon underlig anledning när jag ska flyga någonstans. Dessutom var jag sjukt kissnödig hela vägen till flygplatsen. Då är det svårt att koncentrera sig för att checka in på mobilen… Men allt löste sig och jag kom fram till Piteå. Svinkallt! Men riktigt soligt och fint. Började fundera på om jag inte skulle testa att springa nästa dag trots allt. En kollega som anlänt dagen innan berättade att det fanns ett fin slinga vid något som heter Grisberget. Bara namnet gör ju en sugen. Eller? Men det fick bli gymmet Korpen istället, som låg nära hotellet. Steg upp 07.00 onsdag och gick ditt i morgonkylan. Återhämtningspass. 1 tim cykel. Därifrån, gymmet, är den enda bilden som jag lyckades komma ihåg att ta i Piteå. Tyvärr. Men den känns ändå passande på något sätt…

IMG_2801

Efter frukost så var det så klart ännu finare väder. Det är plågsamt att inte kunna ge sig ut att springa då. Eller visst, nog hade jag kunnat det. Men hade det varit värt det? Det är alltid det svåra när man är skadad, att avgöra när man är redo att börja springa igen, och hur hårt, hur länge. Många förslitningsskador gör bara lite ont i början av aktivering, men sen när kroppen blivit varm så kan det kännas rätt bra. Det är inte förrän efter passet som man upptäcker att det nu är det värre en innan. Skador är riktigt lömska. Och löpare är oftast väldigt ivriga. Farlig kombo.

Vi stannade i Umeå på väg till nästa destination. Jag hade totalt missat att vi skulle göra det. Så varför inte hälsa på mamma och säga hej? Hela ensemblen hängde på. Vi stod på gården nedanför mammas lägenhet på andra våningen. Jag visste inte om hon var hemma. Kunde vara ute med hunden eller något annat helvilt. Jag ropade i alla fall – så som jag gjort många gånger under min uppväxt – ”Mamma! Mamma!. Det kändes riktigt skumt att stå där som 42åring och ropa ”Mamma!”. Underlig känsla. Kände mig både stor och liten på samma gång.
Men inte kom hon till fönstret inte. Så jag ringde på hemtelefonen. Hon svarade. Jag sa att Andreas, min systers man, stod utanför med nå grejer han ville lämna men att han inte kunde komma in. ”Va, gör han? Jaha, då får jag väl kasta ut nycklarna till han då.”
Hon blev överraskad när hon såg mig och resten av gänget stå där. ”Men David, nå är det väl…”
Det var härligt att träffa mamma så där, och att presentera henne för ensemblen.
Självklart var mamma bara tvungen att visa det stora hålet i dörren till mitt pojkrum. Super ; ) Fick ett Hulk-bryt och satte näven i dörren någon under gymnasiet. Sedan dess har skadan täckts med en affisch, som nu är ordentligt solblekt. En spillra av sitt forna jag. Precis som dörren till mitt gamla pojkrum.

IMG_2720

På väg till kosmopolen Sollefteå kunde vi bara häpna över det vackra landskap som sträckte ut sig runt om oss. Tog bilden ovan strax innan vi kom fram – balsam för själen, som ett långpass när allting bara flyter. Det blev en tidig kväll. För nästa dag (torsdag) väntade ett tufft tempopass. 75min i högt tempo och med tyngre motstånd än vanligt. Med tanke på hotellets schysta spa så hoppades jag på att gymmet inte skulle göra mig besviken. Men innan sängen så levererade Sollefteå ett helt spektakulärt norrsken! Har aldrig sett något liknande förut. Det var magiskt! Hela himlen levde. Den glimrade och dansade i grönt och lila.

IMG_2802

Torsdag. Gymmet var helt ok. Men cykeln och löpbanden var placerad direkt mot väggen. Att stirra rakt in i en vägg i drygt 1.5 tim som passet tog sammanlagt var inget jag hade hoppats på direkt. Men det gick vägen. Så klart. Efter 15 min uppvärmning så trampade jag igång: 20min 105rpm M10 / 25min 105rpm / 30min 110rpm M11. Helt genomkörd efteråt. Stapplade till rummet och åt frukost nr. 2. Om man ändå fick tävla med cykel på New York Marathon…

I fredags hade det gått exakt 4 veckor sedan jag sprang senast. Tänkte att nu borde det väl ändå gå att prova att ta några löpsteg. Ett återhämtningspass stod på schemat. Förresten, det där maratonprogrammet slutade jag kolla på innan jag skadade mig. Irrade runt uppe på Hallstaberget och försökte hitta något lämpligt spår. Stötte mest på skyltar som varnade för (skid)skyttebanan som låg i närheten. Var ju inte sugen på att dra på mig skottskada också, så jag tog skyltarna på allvar. Började springa längs den asfalterade banan för rullskidor. Fanns en stor sådan anläggning bara ett stenkast från hotellet. Riktigt schysst, kuperad och lite kringelkrokig. Sprang dock på helspänn hela tiden rädd för att det när som helst skulle börja göra ont. Efter bara 4 km tycktes jag få känningar i posterior tibialis (vet inte vad annat jag kan kalla den). Ville inte utmana ödet, så det blev 6 korta kilometrar. Gick till gymmet och körde styrketräning istället. Knäböj, bencurls, marklyft och lite annat. Skönt. Men jag märkte att jag inte kört den typen av styrketräning på ett tag.

Bävade inför lördagens långpass. 2.5 timmar på den där cykeln, med blicken rakt in i väggen… Ångest. Som tur var kunde jag byta spår i mitt huvud och tänka lite flexibelt för en gångs skull. Jag tejpade foten ordentligt och stac ut och sprang. Bara en timme, var planen. Så att jag sedan endast hade 1.5 tim på cykel kvar att uthärda efteråt. Det kändes riktigt bra. Blev en skön tur upp och ner längs rullskidebanan. Sprang mest på sidan av den asfalterade vägen, för att lindra trycket från stötarna. Sprang på några trevliga Sollefteåbor som hjälpte mig att ta några bilder till inlägget. Tack för det!

IMG_2789-2

70 min löpning blev det. Inte någon smärta alls att tala om. Känns positivt. Sen gäller det så klart att nu successivt öka träningen. Och till det finns det ju tyvärr inte så mycket tid. Men jag sprang och det gjorde min dag. Min vecka!

Nu är jag i Östersund. Steg upp 07.00 för ett söndagsmorgonpass på Sports Gym här i närheten. Fint. Kan jag rekommendera! Rätt high tech. Varenda apparat verkade ha en tv-skärm med en massa funktioner på. Återhämtningspass: 30min cykel / 20min rodd / rygg & maggövningar.

Imorgon är en ny dag. Då tänker jag springa igen!

Följ mig på Instagram! Why? …because if you do, all your wildest dreams will com true.

@davidlenneman

The weekly Update

Mån 5/10 – Vila

Tis 6/10 – Intervaller. Cykel. 10x5min + upp & nedvärmning.

Ons 7/10 – Återhämtningspass. Cykel. 1 tim.

Tors 8/10 – Tempopass. Cykel. 75min + upp & nedvärmning

Fre 9/10 – Återhämtningspass. 6km löpning. 15min cykel. Styrketräning – ben, rygg & bål

Lör 10/10 – Långpass. 70min löpning. 90min cykel.

Sön 11/10 – Återhämtningspass. 30min cykel + 20min rodd + bålstyrka

 

 

 

8 responses to Titta han springer!

  1. 

    Finns fler mirakel i Sollefteå. Jag kommer därifrån … haha
    Inte född där men bott i stan från 2 års ålder till jag flyttade hemifrån för att studera i 19-20 års åldern. Ju äldre jag blir lockar en flytt mot hemtrakterna allt mer. Inser dock alla problem som ligger i vägen för en sån flytt.

    Ett annat mirakel är att jag sprang 1.2 km igår. Utan smärta. Utan att ha tagit kortisonspruta. Det hade känts mycket bra i höft/lår sista dagarna. Diskuterade med doktorn och vi kom fram till att jag kunde avvakta och se hur kroppen reagerar på löpning. Nu gäller det att öka och bygga långsamt. Så idag vilodag 🙂
    Imorgon testar vi lite längre sträcka. Än lever gubben.

    Liked by 1 person

  2. 

    Mikael! Ledsen för sent svar. Så du är uppvuxen i Sollefteå..!? Där ser man. Jag har faktiskt familj som också kommer därifrån. Gillade Hallstaberget o norrskenet som vi hade turen att se.
    Kul att höra du kunde springa iaf en kort sträcka utan smärta. Ibland behöver man ett mirakel. Eller två!
    Hur gick det förresten på maran??

    Gilla

  3. 

    Såja brorsan!! Ditt pannben och din hängivenhet kommer belönas. Kom ihåg var du läste det först. /LG57

    Gilla

    • 

      Tack för stärkande ord LG! Jag hoppas verkligen att New York ska gå bra. Nu är det bara att ge sig ut på gatorna o ge järnet! Sen får jag hoppas att det inte slutar med kollaps.
      Tack för all inspiration o kärlek!

      Gilla

  4. 

    Det gick ganska bra om man nu kan säga det efter att ha brutit efter halva sträckan 🙂

    Planen var att springa i 4.50 fart ungefär och kanske gå under 3.30 på maran. Hann inte riktigt så långt. Det flöt på rätt bra i början i 4.30 fart. Andra och tredje varvet gick lite snabbare än så, ner mot 4.22-4.25
    Efter 14 km började jag känna lite i höften. Inga jättesmärtor men det var nåt där som irriterade. Mötte fru och barn efter halva sträckan på varv 4 och meddelade att jag skulle kliva av vid varvningen.
    Vid 18 km började vaderna protestera. Fick stanna och skaka lös 2 gånger för att kunna springa igen 🙂 Helt sjukt … så även om jag inte hade haft ont nånstans hade aldrig mina vader fixat 42 km.

    Det blir alltid så här när jag inte sprungit längre distanser på ett tag. Mina ben orkar inte. Det var ändå inte så längesen som jag sprang 31 km i marafart (31 aug) och mådde hur bra som helst i knopp och kropp.

    Så senaste dagarna har det varit lite jobbigt att gå 🙂 Nu börjar vi om från scratch och ser fram mot 2016.

    Liked by 1 person

    • 

      Mikael! Jag ryser i hela kroppen när jag läser din kommentar. Fan vad du har kämpat! Fint att läsa om hur din fru o barn står o hejar på dig. Med tanke på din skada så var det bra att du bröt. Skit i prestigen. Och helt rätt inställning: nu börjar vi på ny kula o ser fram emot 2016 års utmaningar!
      …jag ska bara avklara NY maraton först.
      Vi höres!

      Gilla

  5. 

    Tack så mycket!
    2016 kommer bli ett bättre löparår. Fast jag har ändå gjort nästpers med 36.40 på 10 km och nytt PB på halvmaran med 1.22.00 så helt illa har det ju inte varit.

    Stort lycka till med träning och uppladdning inför NY.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s