Ett bröllop, en begravning och en Skoog.

2 oktober, 2015 — 8 kommentarer

IMG_2607

Nu känns det som att det är lite väl mycket igen. Springer mest stressad fram och tillbaka mellan det ena och det andra, medan dagarna rusar förbi. Det har inte varit lätt att få in träningspassen. Den inre stressnivån är hög och huvudvärken ligger ständigt jobbigt nära. Och då var förra veckan – som jag skriver om nu – ändå lite lugnare. Om kvällarna tryter både ork och tålamod. Men ok, dags att skriva ett blogginlägg, det är ju redan flera dagar försenat… 

 

IMG_2648

Det är väl lika bra att börja med de dåliga nyheterna: Förra veckan fick jag besked om att det mycket riktigt är en kraftig överansträngning av Tibialis posterior (markerat med rött i bilden). Domen: 6 veckors löpvila(!!!) Det är ju helt sanslöst länge. Det innebär att jag i princip inte skulle kunna börja löpträna igen förrän två veckor innan New York Marathon. Då jag egentligen ska börja formtoppningen. Well ain’t that fantastic! Å andra sidan så hade jag redan vilat från löpning i två veckor när jag fick beskedet. Så jag räknar kallt med de veckorna. Men igen finner jag mig i ett långt ifrån optimalt utgångsläge inför ett maraton. Segt som f-n. Men jag har ju i alla fall en del mil i benen från träningen innan det började göra ont.

Måndag 21/9. Försökte mig på att springa lite trots känningarna. Tänkte att jag skulle cykla intervall- och långpass. Och springa återhämtningspassen. Det gick inget vidare. Sprang sakta och så försiktigt som möjligt men det gjorde ändå rätt ont. Det blev en mil, men det kändes helt meningslöst.

Tisdag 22/9. Intervaller på motionscykel. 10 x 5min. 1 min vila. Motstånd 9.  Cyklade de 5 första intervallerna i 105rpm och de fem sista i 110rpm. Frustrationen över löpningen rann av. För vad det var värt så kände jag mig stark under passet.

Onsdag 23/9. Ja, vad ska jag säga, hade fortfarande det optimistiska tänket att springa ett lätt återhämtningspass. Stoppade i ett par grövre ortopediskainlägg i skorna. Tyckte det kändes ganska ok. Men smärta fanns där hela tiden under mina 8 km av trevande löpning.

Torsdag 24/9. Domedagen. Hade bokat en tid med Kinna på Stegkliniken i Aspudden, på morgonen. Hon behövde bara vrida på foten en enda gång och be mig hålla emot… Aaj!! Så var det klart. Som sagt: 6 veckors löpvila. Muskeln är stressad och reagerar med en inflammation. Att fortsätta springa gör bara saken värre. Tibialis  posterior kan i värsta fall gå av om den missköts under en längre tid av skada. I mitt fall så var skadan så pass ny att något sådant inte var sannolikt. Muskeln behöver nu vila och avlastas så gott det går. Tejpning, inlägg, lätt massage för genomblödning, nålar och en specifik excentrisk rehabövning rekommenderades (hittade denna video. Där jobbar dock foten även koncentriskt). Så var jag tillbaka i rehab-träsket då…

Skärmavbild 2015-10-02 kl. 09.06.59

Men Kinna är grymt bra och jag fick fin hjälp och pepp. Hon tejpade upp foten så att hålfoten avlastades. Fixade till ett av mina inlägg så att höger häl får lite extra stöd och inte riskerar att falla inåt. Bokade in en ny tid för nålbehandling.  Gick direkt till gymmet därifrån för att hinna med ett tempopass på cykel innan jobbet. 1 timme varav 40min i 105rpm och 20min i över 110rpm. Motstånd 9.

Fredag 25/9. Det blev en väldigt vacker begravning för Annas pappa Douglas. Släkt och vänner hade samlats för att ta farväl.  Det var rörande att se alla dessa fina gamla gubbar – Douglas vänner – som en efter en gick fram till kistan och med gråten i halsen och lämnade en ros, bugade och tog avsked av deras vän. Det blev så klart många tårar, men så ska det väl vara. Jag hade klippt ihop ett bildspel till Strövtåg i hembygden som vi visade under kaffet efteråt. Tillsammans mindes vi Douglas precis som han var – varm, rolig, envis, stökig, charmig och full av kärlek.

Lördag 26/9. Upp tidigt för att ta planet till Umeå. Min yngsta lillasyster gifte sig i somras och nu var det dags för bröllopsfest. Både jag och Anna hade varit osäkra på om det skulle vara för tungt att åka på bröllopsfest dagen efter begravningen. Men det kändes faktiskt riktigt bra att just då komma upp till ett soligt och höstfärgat Umeå.  Det var fint att träffa mamma! Jag och Anna gick ner en sväng på stan. Utanför skivbutiken Burmans hade det samlats en hel del folk. Det pågick en live-spelningen inne i den lilla, trånga butiken. LG Skoog skriver ofta om sina senaste inköp på Burmans. Så jag gick dit och kollade efter honom. Men inte var han där inte. Tog en bild som bevis…

Hade hoppats springa på LG här. Men icke.

Bröllopsfesten på kvällen var verkligen lyckad. Fantastiskt fint fixat med god mat och en fantastisk bröllopstårta. Toastmadamen satte stämningen perfekt. Mycket med tanke på begravningen dagen innan så var det extra fint att se min lillasyster och hennes Andreas firas av familj och nära vänner.
Försöker ta med mig att det gäller att ta till vara på alla dessa stunder och relationer under livets gång. Varje dag. De är värda mer än man tror.

IMG_2601

Söndag. Nu började jag känna lite stress över att inte ha fått in någon träning på två dagar och över att det inte skulle bli någon träning även denna dag. Det var annars perfekt väder för ett långpass. Men det var ju uteslutet. Och någon motionscykel var det inte läge att söka upp. Inte heller fanns det någon tid för det. Planet tillbaka till Stockholm gick kl 14. Väl hemma blev det middag hos barnens mormor. Svårt att mitt i allt detta föra träning på tal, speciellt ett långpass på 2.5 timmar.

Avslutningsvis, det blev en vecka fylld av det mesta, men av förståeliga skäl inte så mycket träning. Hela tre dagars vila. Fick in ett långpass på cykel följande måndag. Men det hör till nästa inlägg, som jag hoppas inte ska bli lika försenat som detta.

Allt gott!

PS. När jag och Anna promenerade hem från stan i Umeå så passerade vi Burmans på vägen och… Lo and behold! Där stod han i dörröppningen till skivbutiken och kollade in bandet. Jag visste väl att han skulle vara där!

IMG_2607

Det var riktigt kul att stå och snacka med LG. Han är ju för skön. Det tyckte min fru med… En riktig Ume-kille i min mening. Vi har bara träffats en gång tidigare, på Sats i Liljeholmen 2013, några veckor efter att jag sprungit min första mara. Jag tackade honom då för alla bra träningstips jag hade fått via hans videos på Youtube. Efter det så har vi väl blivit ”bloggkompisar” eller vad man ska kalla det (ja, det låter ju exakt hur töntigt som helst men men…). Nu stod vi där på stan i Ume och snackade löpning och mycket mer. En stund värd guld! Så därför bjuder jag på en bild till. Fortsatt lycka till med löpningen!

IMG_2604

 

8 responses to Ett bröllop, en begravning och en Skoog.

  1. 

    Zink är inflammationsdämpande.. alltid ngt!! 🙂

    Liked by 1 person

  2. 

    Tack för tipset Leila! Hade ingen koll på det faktiskt. Är det zink i tablettform då eller?
    Däremot så ska man ju vara försiktig med anti-inflammatoriska preparat inledningsvis, för att det sägs hämma den naturliga läkprocessen. Men jag ska definitivt kolla upp hur zink kan funka!

    Gilla

  3. 

    Min fina kompis. Det var kul att träffa dig igen. Och din fru! Wow!

    Gilla

  4. 

    Tråkigt att läsa om din skada.
    För ett par år sen hade jag en överansträngning i peroneus longus som ligger i trakterna av din skada.

    Gilla

    • 

      Mikael! Ja det är riktigt trist. Segt att inte kunna sticka ut o springa när det har varit så fina höstdagar. Istället får jag sitta på en cykel i gymmet o nöta…
      Hur blev du av med din peroneus longus-skada?

      Gilla

  5. 

    Så många år sen nu att jag glömt. Tror jag stretchade en del vader och senorna i foten. Vilade typ bara 10 dagar och sedan var jag smärtfri.

    Förra året vid den här tidpunkten fick jag plantar fasciit. Fysioterapeuten avrådde mig från löpning i 3 månader och sedan starta upp lugnt. Visst sa jag … gick hem, gjorde min rehabövningar varje dag och sprang varannan dag. Efter 3 månader var allt fint igen 🙂 Så man får gå lite på egen känsla. Du känner din kropp bäst

    Gilla

  6. 

    Mikael! Låter som du kämpat på som jag med skador. Tänk om man hade fått vara skadefri i alla år, vad hade man kunnat prestera då?
    Funderar på att börja testspringa återhämtningspassen, ungefär varannan dag alltså. Och förhoppningsvis kunna springa ett långpass innan maran.
    Ta hand om dig! Vi hörs.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s