På liv och död

9 september, 2015 — 4 kommentarer

IMG_2423

I fredags gick vår älskade Douglas bort. Annas pappa, barnens morfar, min svärfar. Bland det sista han sa till mig var ”Om du springer under tre timmar i New York så väntar en belöning.” Han hade glimten i ögat in i det sista.

För drygt 8 år sedan, en kort tid innan jag träffade Douglas för första gången, så hade han fått besked om att han hade en form av leukemi. Och även om han var rätt dålig och skör den senaste tiden så känns det som att han gick bort så hastigt. Ena dagen var han med oss, skrattade och skämtade. Nästa dag var han borta. Det känns overkligt. Anna har förlorat sin pappa. Själv har jag aldrig haft någon. Att förlora min mamma är något som jag varken kan eller vill försöka föreställa mig. Hursomhelst kanske man aldrig kan vara riktigt beredd när något sånt här händer. Önskar att vi hade fått mer tid tillsammans. Men vi hann ändå komma varandra nära. Han var verkligen engagerad i min löpning. Undrade ofta hur det gick med träningen, skickade heja-hälsningar när jag sprang lopp och oroade sig när jag var skadad. Ändå, önskar att vi hade fått mer tid…
Men han var en kämpe. En gammal boxar som vunnit en rad mästerskap i sin ungdom. Han gav inte upp kampen mot cancer i första ronden. När vi vakade över honom den här veckan på sjukhuset, så kunde vi se hur han kämpade. Till slut så var varje andetag en kamp på liv och död.

Det blev många timmar på sjukhuset. Och då var jag inte ens i närheten av den tid som framförallt Anna, hennes syster och Ulla (Douglas ”nya fru” sedan 43 år tillbaka) spenderade vid hans sida. Till en början var han vaken och kunde prata lite med oss. Jag är glad att jag var med då och fick några sista ögonblick. Vid ett senare tillfälle, då han inte kommunicerat med oss på hela dagen, så vaknade att sakta till liv igen och tittade på oss. När jag sa att han skulle kämpa på och att han hade många ronder kvar så såg vi hur han darrigt höjde armarna, om än bara några cm, och knöt nävarna och hytte med dem likt den boxare han var. Vänster, höger. Jab, cross. Alltid glimten i ögat.
Vi kommer att sakna dig Douglas! Tack för den tid jag fick med dig. Du var riktigt stilig i min hatt!

En sådan vecka har det alltså varit. Träningsmässigt har det ändå gått bra. 3 riktigt bra kvalitetspass, 1 nytt distanspass plus 2 återhämtningspass. Har inte följt mitt program vidare noga då jag tycker att en hel del pass känns för korta i distansen. Mycket korta intervallpass t.ex. Iaf, i måndags testade jag att springa hem från jobbet. 19 km. I tisdags visste jag inte riktigt vad jag skulle köra för pass. Enligt programmet var det  8x800m med 90s vila. Eftersom det regnade ute och jag var rätt trött så kändes plötsligt detta upplägg rätt bra. Bestämde mig dock att köra med en kortare vila mellan intervallerna. 60 sekunder fick det bli.
Mitt i passet kom jag på att det påminner om Yasso’s 800, ett intervalltest där man får indikationer om vilken tid man kommer göra på ett maraton. Den snittid du gör på 10×800 omvandlas till din maratontid. Tex 3min 10sek blir 3tim 10min.
Intervallerna gick relativt bra. Inte överdrivet jobbigt. Däremot är jag tveksam till att Yasso’s 800 funkar att tillämpa för att beräkna ens maratontid. Men visst ibland skulle jag hoppas att beräkningen stämde…

Skärmavbild 2015-09-08 kl. 23.24.08

Tidigare har jag tagit en kalldusch i omklädningsrummet efter passen på Zinken. Nu när det var kallt och dessutom regnigt, så fick det bli en varmdusch. Sjukt skönt! Sen jogg hem.

Tordagens tilltänkta tempopass ställde jag in. Åkte till sjukhuset och mötte upp med familj för att vara med Douglas. Det är jag glad för.
Fick in tempopasset på fredagen istället. 12km i 3.57 tempo var planen. Sprang det runt en slinga som är ca 1.6km. Så istället för att fokusera på varje km så fokuserade jag mig på varje varv. Det kändes mentalt lättare. Äntligen ett riktigt lyckat pass!

Skärmavbild 2015-09-08 kl. 23.37.05
Kändes oförskämt bra att ligga i farter kring 3.56. För någon vecka sedan fick jag kämpa för att klara det i längre sträckor. Nu kunde jag nog fortsatt i iaf några km till. Däremot har jag väldigt svårt att se mig kunna hålla det tempot i 42km… Men vad spelar det för roll egentligen?
Senare den fredagen gick Douglas bort.

I lördags samlades vi alla hos morfars och Ulla. Det blev en heldag med mat och dryck, skratt och gråt. Douglas älskade att ha alla barn och barnbarn samlade hemma hos sig. Får hoppas och tro att han var med oss även denna dag. På kvällen, när några av oss började kolla Sverige-Ryssland matchen, kände jag för att komma ut på ett återhämtningspass för att få in några extra kilometrar. Tyvärr hade jag inte med mig några löpskor eller kläder. Fick använda mina Nike Roshe, inte optimala precis. Frågade Annas brorsa, Anders, om jag kunde låna ett par shorts av honom. ”Aa det e lugnt”. Fick låna hans lila skärp också. Och det behövdes. Golfshortsen(!) som han gav mig var minst fyra storlekar för stora. Men lika glad var jag för det. Det blev 9km i HM-bomullsstrumpor.
Vi kom hem från morfars och Ulla rätt sent på kvällen. Nattade så många barn som möjligt. Sen blev det soffan. Laddade för morgondagens långpass (som jag vanligtvis springer på lördagar) med två portioner glass, två glas rödvin och Batman.

När jag vaknade 07.30 på söndag morgon så spöregnade det ute. Hade haft planer på att springa 32 km, varav de sista 8 i under 4min/km fart. Nu kände jag inte alls för att springa långt. Eller snabbt. Gjorde den vanliga morgonrutinen – kläder på, liniment på vaderna, hiss ner till tvättstugetoan för att uträtta behov och sen iväg. Hann iaf få i mig två limpskivor. Utan smör.
Det inte bara regnade kraftigt, det blåste rejält också. Frös i min t-shirt, tunna jacka och shorts. Och inom loppet av några minuter var jag dessutom genomblöt. Började ganska snabbt att fundera på sätt att korta ner passet. Typiskt. Men efter några km var jag varm i kroppen och steget kändes lättare. Blötare än jag var kunde jag inte bli, så regnet brydde mig inte längre. Däremot blev skorna tunga och slafsiga av allt vatten. Tänkte att det skulle bli omöjligt att komma upp i några hastigheter efter 24 km vattenlöpning. Hade lagt upp det så att jag skulle ha sprungit 24 km när jag kom tillbaka till min 1.6km slinga. Då skulle det ”bara” vara att springa 5 varv i tempofart.
Jag har svårt att beskriva känslan som jag fick när jag efter 24 km ökade farten till ca 3.56. Eufori. Har aldrig varit med om något liknande faktiskt. Jag kände ett rus i hela kroppen, som om alla sinnen plötsligt vaknade till liv. Benen satte fart. Jag trodde verkligen inte att jag hade det i mig, men jag lyckade avsluta de sista 8 km på följande tider: 3.57 – 3.56 – 4.00 – 3.58 – 3.56 – 4.00 – 3.56 – 3.56. Måste säga att jag kände mig riktigt nöjd efteråt. Varmduschen när jag kom hem efter några timmar i regnet, var bland det bästa på länge.

Jag tänkte mycket på Douglas, när jag sprang de slutliga snabba kilometrarna, och bland det sista han sa till mig när han låg där på sjukhussängen ”Om du springer under 3 timmar i New York, så väntar en belöning”. Hans favoritlåt började snurra i mitt huvud, Strövtåg i hembygden med Mando Diao. Den har det lyssnats mycket på de senaste dagarna. Då är det svårt att hålla tillbaka tårarna.

Jag lovar dig älskade Douglas att jag ska göra mitt bästa i N.Y. Belöningen har du på så många sätt redan gett mig. New York Marathon springer jag för dig!

Weekly Update:

Mån – 19 km

Tis – 8×800 + upp o nedjogg

Ons – 12 km

Tors – vila

Fre – 12 km tempo + upp o nedjogg

Lör – 9 km

Sön – 32 km + nedjogg

Totalt: 102 km

 

 

4 responses to På liv och död

  1. 

    Jag har inte varit inne och läst din blogg på ett tag och så får du mig att gråta. Vilken vacker bild och text. Du skriver verkligen med nerv och kan blanda in allvar mitt i all löptext (som också är blodigt allvar förstås men inte alltid;-)). Åh jag ska ha koll på dig när du åker till NY. Vad spännande.

    Liked by 1 person

    • 

      Stort tack Moa för en av de finaste kommentarerna jag har fått på bloggen! Blir uppriktigt glad. Kul att höra att du hittat (tillbaka) hit.
      Antar att du såklart springer själv… Så jag hoppas att allt går bra m träningen!
      Tack igen!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s