Naturligtvis!

22 juni, 2015 — 2 kommentarer

FullSizeRender-97

Så var äntligen veckan utan löpning över. Det känns hemskt att erkänna hur skönt och mjukt det har känts i kroppen av att cykla istället för att springa. Jag har inte ont någonstans. Ljumskar, vader, benhinnor, hälsenor, fötter och höfter – alla mår prima. Det är hemskt… Hemskt skönt. Förhoppningsvis kommer jag springa många många år till, men när jag blir riktigt gammal så kan det nog hända att jag lägger pengar på en cykel istället för en fräsig och hip rullator. Det är rätt mysigt att sitta där på sadeln och bara trampa på. Ja förutom när det skaver. Fy fasen vad ont det kan göra. Det jobbiga är att man ofta inte märker hur pass illa det är förrän man är klar och hoppar in i duschen. Måndagens tempopass – 1tim (100-105rpm motstånd 9) – gick bra på alla sätt, även på skavfronten. Däremot så blev det cowboy-gång resten av dagen efter tisdagens intervaller. Körde 10 x 5min (110-115 rpm motstånd 9, 1min vila). Att det inte är ok att cykla i löparshort borde jag ha förstått vid det här laget. Naturligtvis! Synden straffar sig själv.
Det kändes iaf bra att låta benen jobba i högt tempo. Eftersträvade något som liknade 10 x 1km löpning. Då en sådan intervall tar ca 3.30 så tänkte jag att det blev lämpligt med 5 min cykelintervaller.

Om det var onsdagens styrketräning – ett cirkelpass med mycket ben och rygg – som fick mina hjärna att kortslutas senare på dagen, det kan jag inte säga. Men av någon anledning fick jag för mig att det var en bra idé att städa och tvätta och samtidigt låta Vera Lo ta med en kompis hem och Jonna ha en kompis över på pyjamasparty. Hm, inte den bästa kombon ur ett effektivt städ & tvätt perspektiv. Men barnen hade kul och det var härligt att se.
Det verkade som att styrketräningen påverkade mig på andra sätt också. Strax innan middag fick jag ett sjukt sug efter marängsvish. Med banan! Började rota i kylskåpet och skafferiet. Det slutade med att jag tryckte i mig två hårdbrödmackor med smör och skivad banan på. Man tager vad man haver. Det var gott, riktigt gott. I alla fall där och då.
På kvällen när jag pratade med Anna i telefon berättade hon att hon precis hade frågat Jonna hur det var med mig, varpå Jonna sagt ”Jo det är bara bra med David. Han sitter i soffan och dricker vin och äter kakor”.

Jag har ett favorit/ångest intervallpass pass på cykel som jag kört några gånger få gånger. Hittade det på Benny Sjölinds blogg (man måste ju kunna ge andra credd!). När jag inför torsdagens pass försökte hitta det exakta upplägget här på bloggen, så märkte jag att jag senaste gången bröt passet halvvägs in. Därför var jag peppad på att genomföra det den här gången. Samtidigt som jag bävade för hur jobbigt det med all säkerhet skulle bli. Och sen var det ju det där med skaveriet… Det borde avskaffas.
Passet ser ut så här: 12min-10-8-6-4-2, 15min-10-5, 10-8-6-4-2 med 1min cykelvila mellan intervaller, 2min cykelvila mellan set. Jag planerade att ligga i 105rpm tempo, motstånd 9. Om ork fanns skulle jag öka tempot de sista intervallerna. Det blir 102 min i intervalltempo. En av de tuffaste grejerna med passet är på sätt och vis den mentala biten, att sätta sig över de långa intervallerna. Det gäller att ställa in hjärnan eller kanske hellre koppla bort den…
Om jag säger Combat-shorts, vad säger ni då? Näe, precis. Vad f-n är det för något!? När jag kom till gymmet sålde de hur som helst sådana på 70% rea. Det mest på 70% rea blir genast intressant. Dessa Nike Combat Shorts är som en enkel cykelbyxa. Perfekta för att bekämpa skaveriet. 99 kr senare satt de som en schmäck. Naturligtvis!
Att ligga i 105rpm kändes från början oförskämt lätt. Men tänkte att jag verkligen skulle försöka hålla jämt tempo rakt igenom.  Att hålla tillbaka kräver en viss disciplin. Det i sig är viktigt att träna på.

Det blev ett av dem jobbigaste pass jag kört på länge länge. Under tredje och sista setet höll benen på att ge upp i 8 min intervallen. Det brann i låren. Nu var det inte alls lätt att hålla 105rpm tempo. Fick släppa pedalerna en kort sekund och skaka loss benen för att sedan köra vidare. Det skulle varit så lätt där på motionscykeln i det nästan tomma gymmet att bara avbryta träningen för dagen. Ingen hade märkt något, ingen hade brytt sig. Förutom jag då. Naturligtvis.
När de två sista minuterna var över så var jag helt slut. Det såg ut som om min cykel stod i en sjö. Not very fresh. Men jag hade tagit mig igenom mastodontpasset. Och combat-shortsen hade gjort sitt jobb. Inte ett enda skav. Combat + cykel = skönt. I got 99 problems and a skav ain’t one!

Peppen att fira midsommar var ju inte direkt enorm när jag vaknade på fredag morgon. Varför måste det regna och vara värre väder än någonsin!!?? Det är svensk midsommars förbannelse. Vi kom i alla fall iväg och firade med vänner på Ingarö.
När jag sköljde ur en gammal badbalja som vi tänkte fylla med is och vatten för att ställa öl och annan dryck i på kylning, så kände jag doften av det kalla vattnet som kom forsande ur trädgårdsslangen. På ett ögonblick förde doften mig till ”landet”. Sommarstugan som vi hade i Sikeå, ca sex mil norr om Umeå. Förnimmelsen av natur, sommar, skog och frihet som det kalla rena vattnet bar med sig, var så stark att jag kom på mig själv att stå och småle för mig själv där på tomten. Det är fantastiskt hur en särskild doft kan framkalla så mycket minnen och känslor. Till saken hör också att jag de senaste veckorna har känt en växande längtan att ge mig ut och springa i naturen. Dagdrömmer om långa löpeskapader i svindlande vacker fjällmiljö. Det är skumt, jag som har sett mig själv som en innerstads-asfalt-marathonlöpare. Hårt och snabbt. Allt annat har varit.. ja, inte för mig. Ser mig inte som någon trailnisse. Antar att det är lätt att fastna i något som man tror att man är. Lätt att hålla fast vid bilden av en själv som den man tror/tycker att man borde vara. Lika lätt är det nog att ta avstånd från sådant som man inte identifierar sig med, bara för att man av någon anledning inbillat sig att ”det där är inte jag”. Jag vet inte vad det beror på. Kanske handlar det om trygghet. Att hitta en grej och köra på den. Kanske är det lättast så. Men varför begränsa sig egentligen? Speciellt om man som jag bara ligger på motionärsnivå (oj, vad det svider att skriva det). I löpningen ska jag ju känna mig fri. Så varför inte bejaka denna längtan efter att springa i fjäll och skog? Vad är det värsta som kan hända? Som det gamla Västerbottniska ordspråket lyder: ”Hellre en trailnisse i skogen, än en hipster på söder.” Naturligtvis.

Veckans träning avslutades på andra sidan spektrumet av natur: 1 tim cykling + styrka i bostadsrättsföreningens lilla gråsvarta gym.

Vi får väl se vad det blir av dagdrömmarna höga fjäll och djupa dalar. Om någon har tips på lopp eller bara platser att springa på i vacker natur, så tar jag mer än gärna emot dem!

2 responses to Naturligtvis!

  1. 

    Satan vilka cykelpass!!

    Gilla

  2. 

    Ja de är rätt tuffa, men det känns som de ger resultat!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s