Att inte vara där man vill vara

15 juni, 2015 — 2 kommentarer

FullSizeRender-94

Just nu känns det som om jag inte riktigt kommer någon vart med löpningen. Ser ingen direkt utveckling. Och jag ont i fötter, benhinnor, hälsenor. Det gör att jag inte riktigt vågar trycka på och höja intensiteten i träningen. Är rädd för att skada mig helt enkelt och måsta lägga löparskorna på hyllan ett längre tag. Igen. Orkar inte att det ska hända. Därför har det inte blivit en massa intervallpass eller någon backträning. Typiskt, nu när vädret börjar bli riktigt bra och det enda man vill är att sticka ut och springa. Veckorna går utan att ha någon större struktur rent träningsmässigt och jag känner inte av den där utvecklingen som jag strävar efter. Dessutom känns det som om veckorna har varit fyllda med olika högtider och annat firande. Kul på många sätt men det betyder oftast att löpningen tvingas utebli de dagarna och, vanligtvis, även följande dag. Det blir omöjligt att lägga upp en bra rutin.
Jag vill bara hitta tillbaka till den nivå och det flow som jag haft tidigare. Ibland känns det hopplöst.
Så vad göra i ett sådant här läget? Att ge upp är uteslutet. Att inse att man inte är purung längre? Äh trams. Att deppa ihop är bäst att försöka att undvika. Nej, det gäller att ha en plan. Min plan nu är att låta benen vila från löpning i en vecka. Istället blir det cykel och en del styrketräning. Kul? Nja, inte vidare. Men jag tror och känner verkligen att det är vad benen behöver just nu. Det som är bra med cykling är att det går att köra riktigt hårda intervallpass utan att det sliter på ben, fötter och hälsenor. Så det ser jag faktiskt fram emot. Förhoppningsvis kan jag pusha flåsat till en snäppet högre nivå. Styrketräning körde jag två pass denna vecka. Vet inte vad grejen var, men jag blev så otroligt trött bägge gångerna. Stod och gäspade högt och kunde lätt ha somnat bland vikterna. Tror inte det har att göra med överträning. Så värst mycket har eller hårt har jag ju inte kört. Tror snarare att det har att göra med att det var länge sedan jag körde styrka. Är inte van vid den typen av ansträngning. Kände mig helt matt och darrig efteråt. Men det lär ge sig. Känner mig inte vidare orolig på det planet.

//Ok, nu hände något lite oväntat. Hamnade precis i bråk med några fyllon. Sitter o skriver inne i Söderhallarna medan kidsen är och kollar bio. Så klart slår de sig ner bredvid mig, i en annars helt tom servering. Ena snubben babblar högt och skrikigt om ingenting. Ber honom vara tyst. Han bara fortsätter. Säger åt honom ett antal gånger till. Då börjar han svära och hålla på. Säger åt den andre att han får se till att de flyttar på sig. Denne flyttar på sig men skrikhalsen sitter kvar och svär mot mig. Allvarligt talat! Här sitter man i lugn och ro och hoppas att få lite flow med skrivandet i alla fall. Vilket också känts lite segt på senaste. Antagligen hänger det ihop med att min löpning inte varit så spännande eller inspirerande. Det finns alltså redan en viss frustration över både det ena och det andra, och så dyker de här snubbarna upp. Inte bra. Känner hur ilskan bubblar upp. Och inte en vakt så långt ögat kan se. De är väl upptagna med att tjafsa med någon minderårig… Ställer mig upp och skriker på han som sitter och svär. DRA HÄR IFRÅN DIN %#”%/&(/)/%##”#!!! Samtidigt som ilskan väller fram så sprids en viss känsla av nervositet i kroppen. Känner att händerna darrar lite lätt. Känner det i benen med. Hamnar i det där jobbiga mellanläget, där man inte vet vad som kommer hända. En ovisshet. Som just innan ett lopp. Adrenalinet pumpar samtidigt som man försöker hålla nervositeten i schack. Jag vet att så fort startskottet går så är den jobbiga ovissheten över och det är bara att köra. Men så länge man befinner sig i det där mellanläget så är kan det vara ganska olidligt.
Något startskott går aldrig i den här situationen. Och lika bra är det. Det är fan inget kul att hamna i slagsmål, även om man ibland blir så arg att det är det enda man vill till slut. 

Jag får nog, packar ihop min dator och rycker tag i snubben och skriker åt honom att hålla käften. Det ekar i hela Söderhallen. Han ser skraj ut och försöker komma undan. Hans kompis säger åt honom att ta det lugnt och tar honom under armen och börjar gå därifrån. Äntligen. Ilskan rinner av mig ganska snabbt. Då kommer den blödiga sidan fram istället. Som när jag sprang på Klarinettmannen på Ica häromdagen. Klarinettmannen kallar vi han som för några somrar sedan kom in och spelade klarinett i parken där jag, Jonna och Anna (som var gravid med Vera Lo) låg och solade. Strax började han bete sig udda och rätt creepy. Det slutade med att jag skällde ut honom och fick honom och dra. Eller slutade och slutade… Femton minuter senare ser vi hur han kommer tillbaka, hoppar över staket, går rakt emot oss, drar fram en pistol och gör en mantelrörelse och riktar pistolen mot oss… Då är man inte kaxig. Men det gick bra. Vi hann undan. Polis, rättegång osv. Det visade sig att han var känd hos polisen och hade psykiska problem. Pistolen var en fake-variant. Han grät tydligen under rättegången (i ett separat rum). Och det gjorde fan jag med. Det bara kom helt plötsligt medan jag berättade vad som hade hänt. 
För några dagar sedan sprang jag alltså på honom. Han såg så oerhört ångerfull ut. Och jag kände bara att jag tyckte synd om honom.
Så jag är glad att det inte ledde till något allvarligt idag. Om startskottet hade gått så tror jag knappast att jag hade känt mig nöjd eller stolt över min insats, även om jag hade ”vunnit”.

FullSizeRender-95

Note to self: Inget mer skrivande här.

 

Det blev en liten avstickare där… Så vart var jag? Jo, att jag inte är där jag vill vara med löpningen. Det känns framförallt segt. Vill ju även sprudla av löparglädje och inspiration här på bloggen och skriva om lyckade intervallpass, PBn och andra framsteg. Men det är väl lika bra att vara ärlig, istället för att försöka upprätthålla en bild som inte stämmer överens med verkligheten. Så jag försöker se den här sega fasen som en naturlig del av löpningen. En del av jobbet är att navigera sig fram bland alla hinder och motgångar som dyker upp längs vägen. Visst önskar jag att det var bara att springa på, alltid skadefri med en skön känsla i kroppen, ständigt utvecklandes, och hela tiden bli snabbare, snabbare, snabbare.
Men men, nu ska jag hålla mig till min plan och hoppas att löpningen kommer kännas bättre, lättare, skönare nästa vecka.

Till nästa gång, passa er för folk som spelar klarinett!

The Weekly Update:

Mån – 14 km

Tis – 15 km

Ons – Styrketräning – ben, rygg, bröst, mage

Tors – 15 km

Fre – Styrketräning – ben, rygg, bröst, mage

Lör – Fest

Sön – Trött

 

 

 

 

2 responses to Att inte vara där man vill vara

  1. 

    Du har en bra karaktär broder. Som kan motivera dig trots skadekänningar och tidsbrist. Belöningen kommer om du bara håller i den alternativa träningen. När allt släpper och glädjen, kroppen och motivationen funkar så är du stjärna igen. Jag har haft tid att reflektera över min egen situation ett tag och kommer belysa det i bloggen. Måste ut i solen igen. Kroatien levererar verkligen. Och inte en klarinett så långt örat hör. Med vänlig hälsning, LG57

    Liked by 1 person

  2. 

    Din kommentar är som ljuv musik i mina öron! …utan klarinett.
    Härligt att höra att Kroatien levererar. Här är det regn…
    Ser fram emot ditt nästa inlägg.
    Stay strong!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s