Vad är väl ett marathon…?

31 maj, 2015 — Lämna en kommentar

FullSizeRender-59

Lördag morgon, 30 maj. Runt om i staden förberedde sig tusentals löpare. Många säkert lite nervösa. Alla definitivt förväntansfulla. Själv satt jag på ett tåg på väg mot Malmö. När vi rullade ut från Stockholm Centralstation så sken solen. Det verkade som att det skulle bli bra väder för alla som skulle springa Stockholm Marathon. Det sved lite i hjärtat. Hade varit kul och mäktigt att springa i Stockholm igen. Smsade min kompis Torben som skulle springa för tredje året i rad, ”Hejar på dig idag!!!. Sub4. Go for gold! Kram D”. Han svarade att han var nervös, mest över att det skulle regna. Inte en chans att det kommer regna, tänkte jag och tittade ut genom tågfönstret. Det såg ju ut att bli toppen väder.

Jag skrev förra vecka om min mammas många ordspråk, bl.a. ett av dem ”Det man inte har i huvet, får man ha i benen”. Skrev också om hur vissa tider/siffror kan hänga kvar i minnet, oklara bara till vilket sammanhang de hör…
Veckans träning började i tisdags. Intervaller på cykel. 10x4min med 1min aktiv vila. Tempo 105rpm/min. Motstånd 11. Det var mjölksyra-chock rakt igenom. De tre första gick ändå ganska lätt. Men sen fick jag kämpa allt jag hade för att hålla 105rpm tempot. Benen skakade när mellan intervallerna. Det brände i låren från mjölksyran. Kunde inte förstå varför det var så tungt. Förr kunde jag ju köra längre intervaller i högre tempo, ca 110-120rpm. Hade jag förlorat så mycket kraft och snabbhet i benen?
Efter sjätte intervallen försökte jag snabbt kolla mina tidigare blogginlägg för att se hur mina intervallpass sett ut tidigare. Fipplade med mobilen men hann inte hitta något innan 1minuts vilan var över och det var dags för nästa 4min intervall. Helvete vad jobbigt. Under nästa vila hittade jag ett inlägg… I samma stund så slog det mig, motstånd 11 använde jag ju på crosstrainern. I cykelintervallerna så var det motstånd 9 som gällde! Va fan!? Här hade jag gått och känt mig besviken över hur svag och seg jag hade blivit. De senaste veckorna hade jag alltså kört alla cykelintervallpass med två snäpp tyngre motstånd. Men! Samtidigt kändes det bra. Jag hade utmanat mig själv. Utan att jag visste om det.
Gjorde klart alla tio intervaller som planerat utan att sänka motståndet. Benen var helt slut. Men huvet var det inget fel på. Eller?

Det blev tyvärr inte så mycket löpning den här veckan. Hade svårt att hinna med det. I onsdags blev det bara en snabbis i form av en långsam mil. Ett återhämtningspass efter tisdagens intervaller. Men när jag sprang där längs Årstaviken hörde jag plötsligt ljudet av snabba steg bakom mig. Det kom närmre och närmre. Har jag inte blivit omsprungen nog med gånger den senaste tiden, tänkte jag. Nu får det väl ändå räcka. Ökade farten. Ljudet från stegen avtog, men kom snabbt tillbaka. Really, is this what you want? Ökade farten. Lite till och lite till. Och lite till igen. Sprang på ett tag. Kollade klockan 4.01 fart. Ljudet från stegen bakom mig var borta. Ja, jag vet, löjligt med prestige. Men jag tror faktiskt inte att det handlade om just prestige. Mer om tävlingslust. Och om att det är kul att springa fort. Efter någon km slog jag ner på farten och tog det riktigt lugnt resten av vägen hem. Påminde mig själv ”återhämtnigspass, återhämtninspass…”
I torsdags vet jag inte riktigt vad jag höll på med. Sprang 15 km. Varken fort, sakta eller mittemellan. Det har blivit lite väl mycket ostrukturerad löpträning på senaste. Inte bra. Vet inte riktigt vad det beror på, vad det är som saknas för att hitta tillbaka till ett tydligare och mer effektivt upplägg. Låt mig återkommer om detta!

I fredags var det så dags för cykelintervaller igen. Motstånd 11 move over. 9 will do is just fine! Körde 10x5min m 1min aktiv vila. Vilken skillnad. Nu gick det att ligga i 110-120rpm tempo. Som löpare eftersträvar jag bl.a. med intervallerna att bygga upp snabbhet i benen. Ett motstånd där man kan hålla högt tempo samtidigt som det är utmanade tungt är därför att föredra framför ett motstånd som mest känns tungt och drar ner ens tempo. Visst var det fortfarande jobbigt. Benen fick jobba snabbare och intervallerna var längre. Men den stora skillnaden var att det gick att hitta det där läget där benen som går av sig själva och ändå håller tempot. Det var nästan omöjligt med motstånd 11.

När jag kom fram till Malmö på lördag sken solen. I fem minuter. Det hade det precis regnat och medan jag gick till hotellet så började det så klart  regna igen. Surt. Planen var att efter panelsamtalet som jag skulle medverka i på Scenkonst Biennalen direkt gå och köpa ett par nya löparskor. Jag behöver verkligen ett par. Mina Asics Cummulus 15 är nedkörda och de känns inget bra längre. Så jag var sjukt peppad på att hitta nya skor. Gav mig ut och irrade runt i stan. Här skulle det shoppas löparskor. Men icke. Allt var stängt. Tack för det Malmö! Så det var bara att skynda tillbaka till hotellet och sätta på gamm’ skorna för att hinna ut en runda innan kvällens middag och fest skulle dra igång.
Sprang ner till Bo 01 området och sprang längs vattnet. Kallt och extremt blåsigt. Näe, det blev en seg och oinspirerad runda. Och inte tycker jag väl att Turning Torso är så imponerande. Stannade och tog en bild ändå…

FullSizeRender-78

Något långpass tidigt på söndag morgon innan jag skulle ta 10.13 tåget hem blev det tyvärr inte. Kom i säng försent.
Så alla som sprang Stockholm Marathon sprang längre på en dag än vad jag gjorde på hela veckan. Men det ok. Ingen prestige här. Blev så jäkla glad när jag såg att min kompis Torben hade sprungit in på 3.40. Det är 20 min snabbare än förra året och hela 54 min snabbare än hans första mara. Jag minns en tid för inte allt för länge sen då han tände en andra cigg på den första och en tredje på den andra. Nu springer han marathon. Ringde honom från Malmö. Han berättade om regnet, kylan och om ljudet från sina genomblöta skor. Det ljudet, sa han, höll på göra honom galen. Det var som tortyr. Han ville bara att det skulle sluta. Han berättade om frusna fingrar, stela ben och förlorad känsel och smärta över allt. Men ändå, han lät glad och lycklig. Det förstår jag. Han hade precis sprungit ett marathon! Grattis mate till en fin tid och PB!
Starkt jobbat alla ni som kämpade er igenom 42 km kallt regn.

 

 

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s