Hem till gården – att springa full cirkel

26 maj, 2015 — 8 kommentarer

FullSizeRender-73

Bra vecka med 91,5 km löpning. Äntligen! Så mycket har jag nog aldrig sprungit på en vecka.
Var i Umeå några dagar och hälsade på mamma. Hon undrade om jag hade bytt namn till Kent… Va!?

Ofta känner jag ett visst motstånd till att åka ”hem” till Umeå. Det går lite upp och ner det där. För några år sedan kändes det bara ångestladdat att åka dit. Sen har jag pendlat mellan nostalgi, sentimentalitet och motvillighet. Men min lilla mamma bor ju där och henne vill jag träffa. Och ena syrran med familj bor kvar. Dessutom bor min syster Josefin där nu också. Det är något speciellt med Umeå. Önskar att jag hade en starkare koppling och kontakt med staden. Gillar det humorgruppen Klungan gör, de förvaltar sitt västerbottennarv. Själv har jag alltid varit rätt rotlös och gått från det ena stället till det andra. Men kanske är min koppling till Umeå starkare än jag tror. Kanske behöver jag bara gräva lite djupare så finns den där. För det var i Umeå det började. Livet. Löpningen. Allt. Att nu ha hittat tillbaka till löpningen är på ett sätt att hitta tillbaka till Umeå. Att jag var ganska snabb upptäckte jag på skolgården någon gång i mellanstadiet. Jag var inte direkt någon cool kille i skolan. Hade ingen självklar plats eller roll. Kanske försökte jag skapa plats för mig själv genom att försöka reta de som ”var något”, de tuffa. Då gällde det att snabbt komma undan. Och det gjorde jag. Där hade jag ett övertag. Den jag sa något retsamt åt kunde jaga mig över skolgården bäst den ville. Det var väldigt sällan som någon kom ifatt mig. Det var någonting med att se ens förföljare sakta tappa fart och hamna längre och längre bakom en.

Nu när jag vänder mig om ser jag dem inte längre. Och det är väl bra det.

Det var i Umeå som jag sprang mitt första lopp. 1980. Jag var 7 år då. Mitt nästa lopp sprang jag 33 år senare. 2013. Stockholm Marathon. Hur det kom sig skriver jag om i rubriken Om, så jag hoppar att dra det här.
Jag brukade springa eljusspåret uppe vid militärområdet I20. Där fanns det olika slingor. 3, 5 och 10km. Jag minns hur episkt långt 10km var. Det var mäktigt att kunna säga att man hade sprungit 1 mil. Älskade att sticka dit och springa, speciellt när det var riktigt soligt och varmt. Vad jag minns så var tiden inte viktig för mig då. Det var sträckan som gällde. Två tider som finns kvar i mitt minne, fritt svävande omkring, är 42min och 48min. Huruvida jag sprang milen på någon av dessa tider är dock oklart.
Nu är milen som sträcka vardagsmat för många av oss löpare. Men en gång i tiden var milen så så mycket längre…

Mamma satt och väntade på oss i bilen på flygplatsen. Älskade mamma. Min lilla tjejs farmor. Hur klyschigt det än låter, så är det sjukt vad tiden går snabbt. Vi åkte mot stan och kunde se hur björkarna hade börjat slå ut i grönt. Det kändes bra att vara tillbaka. Jag kände direkt ett sug av att vilja ut och springa. När vi körde över Tegsbron så svor jag som vanligt åt åsynen av det nya kulturhuset som ser ut som en finlandsfärja som kört fel och strandat mitt i stan. Dessutom heter byggnaden Väven. Allvarligt talat ”Väven”!? När det dessutom sägs med Umedialekt så undrar jag hur de tänkte här.

Vi fikade inne i Väven på Kulturbageriet. Det var riktigt fint faktiskt!

 

Det blev några sköna dagar i Umeå. Hann med två löprundor. Den första var på fredagen, samma dag som vi kom. Stack ut och sprang längs älven. Inget vidare väder men fint ändå. Tänkte att jag skulle försöka komma upp i lite fart den här gången. Efter 3km uppvärmingstempo så ökade jag farten successivt. Det kändes rätt bra. Sprang 4km varav de två sista låg runt 4.05min/km tempo. Stannade och stretchade lite lätt och passade på att ta några bilder. Det är väl det enda sega med det här bloggandet, att man ”måste” ta bilder. Men efteråt kan jag faktiskt vara glad att jag tog med mig mobilen och lyckades komma ihåg att ta lite bilder.

Skärmavbild 2015-05-26 kl. 22.30.51
Efter 7km och stretching blev planen att springa 7km i ännu lite högre fart. Det gick väl så där. Gled fram bland björkarna i 3.45 tempo. Skönt med farten. Men efter 3 km så blev det tvärtungt. Saktade ner och sprang lugnt ett tag sen ökade jag till 3.45 igen i 1km. Upprepade sista intervallen en gång till. Avslutade med 4km lugn jogg. Det är så uppenbart att jag behöver börja köra intervaller. Tyvärr jag har inte riktigt vågat p.g.a hälsenan. Men det är det som saknas nu. Hårda intervallpass!

På kvällen blev det soffläge. Som vanligt är det inget bra på TV när man är i Umeå. Underligt…
Som tur var är min mamma mästare på ordspråk. I alla fall så får man höra en hel del när man hälsar på. Nu har jag med åren hört dem några gånger om, men de är fortfarande lika bra. De poppar upp då och då under samtalen. Några av mammas klassiker är ”Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod”, ”Man får inte vara dum, för då blir man chef” och ”Det man inte har i huvet, det får man har i bena”. Min och Annas favorit är nog ändå ”Det tar sig, sa mordbrännarn”.

Att vara hemma hos sina föräldrar, i mitt fall hos mamma, kan lätt leda till irritation. Man faller in i gamla roller. Stor och liten. Men det var länge sedan jag kände så. Skönt. Visst smet jag in på toa några gånger för att ta en paus. Satt där och läste om löpning på mobilen medan barnen tjafsade med varandra utanför. En av gångerna hörde jag plötsligt mamma säga ”Går det bra där inne David? Är du hård i magen?” Det lät som om hon hade ett leende på läpparna. ”Jo det kommer nog ta ett tag det här”, sa jag och läste vidare om löpsteg, återhämtning, långpass och annat spännande.
Efter middagen sa mamma allvarligt ”Hur är det med löpningen egentligen? Är det så att du blir på dåligt humör om du inte kan springa en dag?” Jag blev lite ställd. Det kom från ingenstans. Hon måste ha läst bloggen tänkte jag både glad och orolig. Jag mumlade något till svar och sträckte mig efter något mer att äta. ”Du förstår, det får ju inte bli ett beroende det här. Du måste kunna vara utan det ibland utan att det ska gå ut över någon annan.” Jag visste inte vad jag skulle säga. Försökte läsa av läget. Hon verkade seriös. Kändes som om vi just hade haft ett snack om blommor och bin. Good talk. Great.

På söndagen steg jag upp 6.30 för att sticka iväg längs älven igen. Ingen frukost. Inget kaffe. Tog en klunk vatten och ryckte åt mig en banan. Tyckte att bananen kollade lite skumt på mig. Äh, tog en tugga, åt upp halva och tänkte inget mer på det. Först hade jag tänkt springa 2 mil men kom på att det faktiskt var dags för ett långpass. 3 mil skulle det få bli och helst med en fartökning sista milen. De första 3 km gick bedrövligt sakta. Är så stel i kroppen tidigt på morgonen. Å andra sidan får det gå sakta i början. Det är ju uppvärmning. När kroppen väl blivit varm så kom jag i fin rytm och andningen infann sig. 5.05 tempo. Easy, Det blev en fantastiskt härlig tur. Jag såg delar av Umeå som jag aldrig hade sett förut. Ängar. Broar. Vägar. Skog. Små samhällen. Röda trähus. Traktorer. Lugnt och stilla. Soligt och fint. Det var magiskt. Jag som brukar gilla att springa i stan. Why?! Det här var ju så mycket bättre. Ett fjällmarathon måste ju vara helt makalöst mäktigt att uppleva…
Min plan var att springa 15 km och sen vända. Runt 14 km dök en skylt upp som det stod ”SÖRFORS” på. Korsade en bro och sprang in i Sörfors. Möttes snart av ytterligare några skyltar, på ena stod det ”Umeå 15 km”. Perfekt tänkte jag. Varför vända om när jag kan springa vidare framåt och låta tankarna uppehållas av nya intryck.

Skärmavbild 2015-05-26 kl. 22.59.01

Efter 15 km gick det inte längre att hålla nere tempot. Flöt fram i 4.30 fart. Nu var det färdig fotograferat också, inget mer stannande för bloggbilder. Skärpning! När väl 20 km var avklarade så ökade jag och sprang i 4.05 fart. Det blev kanske inte lika lätt nu att behålla den meditativa känslan och de svävande tankarna. Dagdrömmeriet byttes efter ett tag mot nynnandet av korta loopar ur olika låtar. I’m a creep av Radiohead t.ex malde på i några kilometer. Det gick bra att hålla farten i fram till 27km sen började det gå tungt. Och jag tyckte mig känna något som pockade på. Då slog det mig, det var den där bananjäveln som höll på att jävlas. Den ville ut. Inte bra. Sprang vidare och försökte hålla ihop allt. Fokus. Fokus…
Hade varit ute i nästan 2.5 timmar. Antog att alla väntade på mig vid frukostbordet. Smsade Anna lite halvstressat att jag skulle vara hemma om fem. När jag kom klev in genom dörren märkte jag att alla fortfarande låg och sov. Den känslan! Nästan lika härlig som att efter frukost ligga på köksgolvet med fötterna på mammas gamla köksbyrå och lyssna på Anna och mamma prata om ditten och datten. Lyx!

Sammanlagt blev det 91.5 km löpning denna vecka. Så mycket har jag nog inte sprungit på en vecka sedan jag började löpträna för drygt 2 år sedan. Det tar sig…

Vid frukosten dagen då vi skulle åka hem sa mamma ”Har du bytt namn till Kent nu?”. Jag fattade ingenting. Kent!? Va? ”Näe, mamma vad menar du?” Hon tittade på mig och sa…
”Ja, Kent RunEnough”.

Älskar dig mamma!

 

The Weekly Update:

Mån 18 maj – 22km löpning + styrkecirkelrutin

Tis 19 maj – Intervall. Cykel. 10x3min 30 sek vila. 105rpm, motstånd 11
Kväll: bål o fotstyrka

Ons 20 maj – 21,5km löpning.

Tors 21 maj – Återhämtningspass. Cykel 40 min. Lätt styrka. Beach-relaterad sådan.

Fre 22 maj – 18km löpning

Sön 24 maj – 30km löpning

 

 

 

 

 

8 responses to Hem till gården – att springa full cirkel

  1. 

    Underbart blogginlägg David! Reflektioner, humor och löpning på en och samma gång!

    Gilla

  2. 

    Synd vi inte hann ses. Jag har banrekordet på I20 milen på 30.49 från 1985. Bra vecka och skönt inlägg. Bless! LG57

    Gilla

  3. 

    30.49!!?? Vad jobbigt det blev helt plötsligt. Det är ju sjukt snabbt. Du är en levande legend LG!
    Ja, synd att vi inte hann ses. Soon!

    Gilla

  4. 

    Det var ett jobbigt maraton i regnet idag! kom i mål på 4.39 🙂 Tack för allt stöd och tips!

    Liked by 1 person

  5. 

    David, stort grattis till maran!! Ja, jag hörde att det var riktigt dåligt väder. Spöregn och kallt. Men nu är det gjort, du grejade det. Bra jobbat!
    Hur mår kroppen? Se till att ta det lite lugnt med träningen närmaste två veckorna. Öka mängd o intensitet successivt även om du känner dig stark. Igen, bra jobbat!

    Liked by 1 person

    • 

      Väldigt stelt! ska inte röra mig i onödan på ett par dagar 🙂
      Har lite mardrömmar sen resan hem från stadion, det är inte långt hem men jävulskt kallt!!! återigen tack för allt! 🙂

      Gilla

  6. 

    ; ) Det låter som en bra idé David!
    Vi hörs vidare om nya löparäventyr. Ta hand om dig så länge!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s