Paris Marathon – både besviken & glad

14 april, 2015 — 8 kommentarer

Det blev en tuff match. I alla fall för mig. Paris gator vann. Ganska överlägset. Mina crosstrainer-ben fick ta så mycket stryk att de till slut knappt kunde stå upp längre. Jag kände mig som en boxare som endast tränat crosstrainer inför en boxningsmatch. Min motståndare fick in slag efter slag utan att jag kunde försvara mig. Som om jag inte hade någon guard. Till slut blev det för mycket. Men ok, vi börjar från början.

Veckan innnan loppet var en enda lång mardröm. Anna låg sjuk i influensan. Vera Lo blev sjuk några dagar senare, så det var väl bara en tidsfråga innan jag också skulle ligga sjuk.Under drygt en vecka var jag butler hemma. Kunde få sms från sovrummet där Anna låg ”Hur går det med nudlarna?”. Sov på soffa (för säkerhetsskull) ville verkligen inte bli sjuk. Det var olidligt. Ingen vidare stämning hemma får jag väl erkänna. Spänning och irritation hängde i luften. Och enligt väderleksrapporten skulle det regna i Paris. Toppen!! Vilket härligt marathon och romantisk Paris-semsester det skulle bli… Men jag lyckades hålla mig frisk och Anna blev bättre två dagar innan vi åkte. Dessvärre hade jag fått känningar i hälsenan under sista veckans crosstrainer-pass. På onsdagen (8/4) hade jag tid på Artro Scapio Clinic för ultraljud på senan. De kunde se att den varit överansträngd men tyckte den såg bra ut annars. Avrådde mig dock från att springa ett marathon så där rakt av.

Väl i Paris blev det lagomt med promenerade på lördagen. Såg till att äta och dricka regelbundet. Sov rätt dåligt på natten. Var ganska uppstressad. Mest över alla saker som ska fixas med inför själva loppet. Steg upp 06.00. Satte på mig kläderna som jag lagt fram kvällen innan. Tog min lilla plastpåse med havregryn o lite salt i, och gick ner i hotellreceptionen för att laga den med hjälp av vattenkokaren. Funkade inte alls. Smög ner till köket och fick låna micron. Funkade.

Det var kallt ute. Slet på mössa och vantar. Kom fram till väskinlämningen runt 07.00. Efter några toalett besök och småfix började solens strålar sträcka sig över området och värma löparna som nu samlats i större mängder. Vädret verkade bli perfekt!

Det var många tankar som for genom mitt huvud eftersom jag inte hade sprungit på 6 månader (Jag vet att jag säkert tjatar om detta långa uppehåll. Men det är nog en löpares mardröm att inte få springa på så länge.) Hur skulle jag kunna känna av marathonfart? När skulle hälsenan börja göra ont? Skulle benen klara av hårda stötar i ca 3 timmar? Skulle det funka att springa i helt nya skor?

Det var nästan overkligt att att ge sig av när startskottet gick. Jag sprang! Äntligen. Vilken otrolig känsla. Det var inte lika trångt och trögt i starten som i Berlin. Första km gick på 4.10. Hade lite svårt att slappna av. Var orolig för att plötsligt börja känna smärta i hälsenan. Höger baksida lår kändes tajt direkt. Det var så klart ovant att springa och jag tittade ofta på klockan för att kolla att jag höll ett bra tempo. Försökte tänka på hållningen och sa till mig själv ”lätt och ledigt nu. Det här går bra. Som på crosstrainern.” Försökte ta in omgivningen och njuta av loppet.

Det första 5km flöt på bra. Höll ca 4.05-4.10 tempo. Skorna kändes hur bra som helst, kände ingen oro över de längre. Hälsenan var som trollad med. Inga problem alls. Såg dock till att hålla mig mitt på vägen, där den är plan. Eller lite på högersida så lutningen motverkar min pronation på högerfoten.

Kommer inte ihåg så mycket av vyerna kring loppet. Var trots ett vackert Paris ganska fokuserad på klockan, marathontempo, löpsteget och den där värken som jag tycktes ana i benen. Km försvann en efter en. 10km på 41.35. 21km på 1.27.34. Det var några sekunder snabbare än i Berlin. Att komma under tre timmar skulle vara mycket möjligt nu. Om det inte varit för en sak… Benen började göra så fruktansvärt ont nu. Framsidan på låren skakade och ryckte till vid varje steg. Vaderna kändes stumma. Det gjorde mer och mer ont för varje steg. Det var pre is det här som jag hade varit rädd skulle hända. Det var precis det här jag hade läst om.

Anna skulle stå och heja vid 25 km. Jag kämpade på och hoppades att det skulle ge mig kraft att sätta mig över den krampaktiga smärtan. Men vid 24 km var jag redo att bryta. Det gick knappt fysiskt att springa. Benen var helt skeva efter all stryk. Jag tänkte ”jag bryter när jag kommer till Anna. Jag bryter då. Nej!! Inte bryta. Kämpa på nu… Jo jag bryter, det här går inte. Kämpa nu.” Så höll jag på. Det värmde att springa förbi Anna som peppade och vinkade. Men det var ju 17km kvar. Runt 27km sprang vi ner i en lång tunnel. Klockan slogs ut. Och det gjorde mina ben med. Jag stannade. Försökte stretcha, men benen gav inte med sig en millimeter. Löpare efter löpare gled förbi. Det kändes förjävligt. Samtidigt tänkte jag det är bra att bryta nu. Jag kommer ändå inte få någon tid att tala om och risken är stor att jag skadar mig om jag fortsätter. Nu vet jag att hälsenan funkar igen och jag kan börja träna på riktigt och får komma igen någon annan gång. 

Så jag gick där längs banan. Löpare klappade mig uppmuntrande på ryggen när de sprang förbi och åskådare ropade glatt, ”Daviide, allez! Couráge!”. Jag försökte bjuda på ett leende. Men det var tungt. Hur fan skulle jag ta mig till väskinlämningen? Kunde ju knappt gå. Och var var jag någonstans? LG Skoog poppade upp i huvudet. Vad hade han sagt åt mig att göra i det här läget? Och Lars Södergård dök upp vid väg kanten, i alla fall i mitt huvud. Visst skulle han aldrig bryta ett lopp? Jag funderade på vad som var värst att dras med en DNF (did not finish) eller en dålig tid? Ska man hoppa av gymnasiet precis innan studenten om betygen är kassa eller gå ut och måsta dras med dem för resten av livet?

Sådan ”stora frågor” snurrade i mitt huvud. Plötsligt kom 3.15 haren skuttandes förbi. Det var som fan. Bet ihop och tog sats. Började springa. Det var inte skönt på något sätt. Det såg säkert inte bra ut heller. Men det gick framåt i alla fall. Klockan hade hade lämnat tidtagar-mode. Och nu sket jag i den. Försökte bara ta mig framåt. Hänga på haren. Nu stod solen högt och det var fantastiskt väder. Lite väl varmt för ett marathon dock. Slet mig fram. Det var plågsamt för kroppen och svårt på det mentalaplanet. Km-skyltarna ville aldrig dyka upp. Jag blev tvungen att stanna flera gånger för att försöka stretcha. När jag skulle ta tag i högerfoten för att stretcha ut framsida lår så kände jag hur krampen sög tag i sidan av ryggen. Det var bara att släppa den idén.

Vid 30 km var jag nära att bryta igen. Men jag ville ju i mål. Ta mig över mållinjen. Ville vara med om det. Den känslan är speciell. Jag fick släppa all personlig prestige och ta loppet för den fantastiska löpargemenskap det erbjuder. Så för att sammanfatta de 12 sista kilometrarna så kan jag bara säga: smärta. Att se 42km skylten dyka upp kändes underbart. Snart skulle lidandet vara över. 3:25:03. Det kändes deppigt. Inga förlösande glädjetårar den här gången. Men jag var i mål. Stapplade i en evighet till de till slut bjöd på vatten och frukt. Svor för mig själv och tyckte det var dåligt ordnat. Man vill ju f-n få i sig någon energi direkt efter. Inte gå o gå o gå bara för att få vatten o apelsinklyftor!!! La mig ner på gatan in den gassande solen och fick upp benen på ett staket. Efter ett bra tag av masserande så försökte jag ta mig upp igen. Ingen skillnad. Lika mörbultad. Svor över misslyckandet när jag satt och tog på mig kläderna vid väskinlämningen. Ringde Anna. Och när vi pratade som kom till slut gråten. Alla känslor bubblade upp till ytan. Kalla mig blödig men jag skäms inte över tårarna. Det kändes bra att få känna.

Så här i efterhand så är jag glad att jag inte bröt. Mina ben gör ont och jag kan knappt gå. När vi kollar butiker här i Paris så sätter jag mig gärna i första bästa stol och hoppas att det inte är någon designer-stol som man absolut inte får sitta på.

Men mest glad är jag över att hälsenan funkar igen. Det känns helt otroligt. Kanske är det så att jag hade kunnat löpträna lite inför loppet. Men jag vågade inte chansa. Var också rädd att bli besviken, om hälsenan börjat smärta under löpträning. Sen blev det nog lite sport av det hela att se om det funkar att springa ett marathon utan någon löpträning. Nu vet jag att det inte funkar, iaf inte vidare bra. Och det gör mig också glad. För det är ett bevis på att marathonlöpning inte är någon lek. Som någon rappare säger i en låt ”Sträckan den är lång o den kräver respekt. Asfalt hård som betong, du blir knäckt.” Det stämmer!

Det var hur som helst underbart att kunna springa igen efter så lång tid och min passion för löpning är ännu större nu. Jag är otroligt tacksam för att vara tillbaka på banan igen!

 

 

 

8 responses to Paris Marathon – både besviken & glad

  1. 

    Respekt David!

    Då ses vi på Stadion 30 maj? 🙂

    Claes

    Gilla

    • 

      Claes, min löparvän! Att ses på Stadion låter ju lockande. Men får se hur det blir med det. Tänkte börja löpträna lugnt o öka successivt. Nu vill jag se till att vara skadefri. But let’s stay in touch om Stadion 😉

      Gilla

  2. 

    Underbar rapport broder! Du är på banan igen. Kärlek!/LG57

    Gilla

    • 

      Du är en klippa LG! Tänk om alla var lika generösa m pepp o kärlek som du. What a wonderful world it would be!
      Kul att du gillar inlägget. Och ja, det känns grymt bra att kunna springa igen!

      Gilla

  3. 

    Riktigt underhållande läsning och sjukt bra gjort att fortsätta i mål! Hoppas träningen och hälsenan funkar bra i framtiden. Hoppas vi ses på stadion! 😀
    David

    Gilla

    • 

      David, tack tack tack! Kul att se dig på bloggen igen! Hoppas din träning inför Sthlm marathon går bra! Kanske ses vi där, får se… Pusha dig själv lite extra på kvalitetspassen nu o se till att återhämta dig ordentligt däremellan.
      Är det bättre m friskheten efter långpassen nu?

      Gilla

      • 

        Det fungerar mycket bättre nu med långpassen, inte vart sjuk nå mer sen senast. dina tips gav grym kvalité! anmälde mig precis till ett testlopp inför maran som är 25km med olika farthållare 😀 tänkte pröva o se vad man går för!

        ha det gött!
        David

        Gilla

      • 

        David! Kul att höra att det är bättre m långpassen. Och att mina tips gav resultat. Det gläder mig. Mäktigt med testloppet på 25km med farthållare. Lyxigt! Helt rätt av dig att pröva på. Berätta gärna sen hur det gick. Stay strong!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s