Prestationsångest

17 mars, 2015 — Lämna en kommentar

Förra inlägget handlade om stress. Så jag tänker att det är väl lika bra att avverka ångest nu då. Prestationsångest. För det finns ju en uppsjö av olika ångest(ar?) att välja på. Tyvärr.

Jag har en återkommande dröm. Jag ska ut på scen eller står redo för tagning och märker att jag inte har en aning om mina repliker. Jag vet inte ens vad det är för scen vi ska göra. Kan inte hitta mitt manus. Börjar leta febrilt. Men det är så klart är helt omöjligt att hitta. Så där snurrar det på ett tag innan jag vaknar.
Den drömmen har nu fått en ny version. Marathonversionen. Det är några minuter kvar till start. Jag kan inte hitta mitt startnummer. Kan inte hitta mina skor. Kommer på att jag glömt att ladda med kolhydrater dagarna innan osv osv. Ångest! Det är skönt att vakna och veta att det bara var en dröm. Men trycket jag känner över bröstet det är verkligt.

Idag (tis 17/3) är det bara 26 dagar kvar till Paris Marathon och prestationsångesten börjar sippra fram. Hur ska jag kunna springa 42km på under 3 timmar när jag inte sprungit mer än tio min på snart sex månader? Tänk om jag pajar hälsenan ännu mer och tvingas sluta med löpning för alltid? Med endast alternativträning i ryggen så fasar jag för Väggen. Tänk om jag hamnar i det här tillståndet igen?

Vid målgången i Stockholm Marathon 2103. Hamnade i sjukstugan med kramp i käken, bröstet och benen.

 

Minns inte vem som berättade om den här ekvationen för mig, men den verkar stämma: Ju högre krav och mindre känsla av kontroll, desto större ångest. Nu vore det ju fruktansvärt om det bara var ångest jag kände inför ett marathon. Så är det självklart inte. Den finns där då och då. Men mest handlar marathon om förväntningar, lyckorus, nervositet, pepp, hopp, glädje och ,ja, upphetsning eller excitement (det låter bättre). Ångestblandad njutning kanske man kan kalla det.

Önskar att jag kunde avdramatisera mina lopp. Men det är svårt. Speciellt då min process sett ut så här Springa -Skadas – Rehabba – Repeat. Det tar tid. När det äntligen blir dags att springa marathon igen så har det hunnit bli till en big deal. Har bara sprungit två hittills. På två år. Så vanan sitter inte riktigt än. Nu inför den tredje maran är det fortfarande nervigt. Samtidigt så vore känslan att klara det på en bra tid extra mega/fantastisk/sweet/underbar just med tanke på att kravet är högt och känslan av kontroll är, pga omständigheterna, väldigt låg.

Men solen skiner, vi går mot vår. Bäst att släppa ångesten och njuta!
Men visst ligger det där och lurar… The thrill of victory. The agony of defeat.

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s